Känslostormar
Under alla månader/år man får negativt graviditetstest flyger känslorna fram och tillbaka som en instängd fjäril. Är detta normalt eller bör jag söka hjälp?
Känslostormar som en fängslad fjäril.
Vi är båda bäbissugna och bestämmer oss för att vi ska göra ett försök.
Försöket börjar med en underbar tid av sex och ömhet. Vi "vet" vad som väntar: Ett barn från oss två.
Med glädje och lycka köper man det första graviditetstestet och lägger det vid toalettstolen så man har det hemma så fort mensen blir sen bara för att bekräfta att man är gravid.
Hela månaden går vi båda som i lyckorus och tänker att om 9 månader kan vi ha en riktig familj.
När det börjar bli dax för mensen är man så nervös att man håller på att svimma varje gång man går på toaletten, man tittar på pappret efter att man kissat och hoppas hoppas att det inte är rött.
DET ÄR INTE RÖTT!!!! Mensen kom inte som den skulle!!!!
JIPPI!!!
Man väntar inte alls utan gör testet så snart man kan kissa igen eller så pressar man ut de droppar som fanns kvar.
Springer in till pojkvännen med testet i handen och säger att mensen inte kom idag då den skulle och att jag tagit testet.
Vi tittar på testet men det visar bara ett streck. =Negativt
Nåja, det är nog för tidigt för att göra testet.
Vi testar i morgon igen.
Åker exprä in till apoteket och köper två test för 100kr.
När vi kommer hem igen så gör jag ett test bara för att se om uti fall att det kanske kanske kunde visa positivt men icke….
Man håller på så här under några månader och tänker att det faktiskt kan ta ett par månader innan det "tar sig" och bättre lycka nästamånad.
Så här håller det på.
Första halvåret känns spännande och deprimerande om vartannat.
När man försökt ett år finns där bara sorg och oro.
Ena stunden leder hoppet och andra stunden leder sorgen och det är sorgen som vinner loppet varje månad.
När man ser de vackra stora magarna i vädret ute på stan är det som om något brister i mig, någon vrider om mitt inre som en gammal sur disktrasa.
Mitt hjärta faller ner på marken och blir krossad under sorgens mörka, kalla sten.
Man går till läkaren för att gå igenom en fertilitetsutredning och man får höra att det inte är något fel på mig men jag behöver gå ner i vikt.
Allt är mitt fel. Jag hatar mig själv för att jag tillåtit mig att gå upp i vikt.
Jag förtjänar inte att bli gravid.
Tankarna är mörka och dystra.
Tänk om vi aldrig kommer få barn!
Tänk om vi inte kan bli gravida!
Tänk om….
Tänk om…
Skräck och sorg.
Känslostormar i en burk med en liten fjäril.
Fram och tillbaka och jag hittar inte ut…
Det ÄR normalt att känna såhär….
Relaterade länkar
Av: Ioma
Datum för publicering
- 2008-05-22
Mvh
Marika "Ioma"
Sajtvärdinna på barnlöshet www.barnloshet.ifokus.se
Jag anordnar HexMeet i Småland
Min hobbyblogg & dagbok: http://www.ioma.se