Annons:
Etikettunder-25-barnlös
Läst 3832 ggr
[LucyInTheSky]
2010-06-30 20:50

Att reagera med svartsjuka och ilska..

Hoppas det är okej att jag skriver av mig lite här..

Jag och min sambo har egentligen inte försökt bli med barn så jätte länge om man jämför med många här.. Så jag vet inte om mitt inlägg passar in här men känslorna är så jobbiga och jag tror ni förstår hur jag känner..

Jag gjorde misstaget att berätta när vi  tagit ut p-staven och ville skaffa familj till min släkt.. =( Nu varje gång jag ser dem frågar dom.. "har det blivit något än?" "Presterar inte Rasmus?" osv.. Såna saker som verkligen gör mig och Rasmus ledsen. Fattar dom inte att jag hoppas och längtar varje månad? Och att deras "på skämt" gör ont..

Jag skulle aldrig sagt något.. Men jag var så spänd och förväntansfull..

Och nu för ett par dar sen.. Min kusin som är 4 år yngre än mig och precis skaffat pojkvän och flyttat hemifrån.. Hon är med barn!! Min första reaktion var så skrämmande. =(

Jag grät hysteriskt när jag läste nyheten på Facebook, i kanske en halvtimme, sa att det var jävligt orättvist.. Att varför ska dom ha när inte jag får? osv.. Barnsliga, svartsjuka tankar men ack så starka och ont gjorde dom.. Trodde verkligen inte att det skulle kännas så.. Att jag skulle reagera så starkt.

Och nu när jag träffade dem.. =( Fy fasen.. Självklart fick jag höra att ja, nu han Annika före.. Vi är inte snabba nog och varför är inte ni med barn än och fler dumma frågor som dom inte verkar fatta att jag blir ledsen av.. Och jag? Ja, jag försöker låta bli att visa att jag bara vill gråta.. Grattar henne och går. =/

Varför ska det vara så jobbigt.. Varför vill man så mycket att det gör ont.. =(

Annons:
Yarrow
2010-07-01 16:45
#1

Jag förstår det. Det första jag tycker ni ska göra är att ta ett ordentligt snack med din familj.

Nästa gång de säger något tycker jag du ska säga till:

"Nej, jag är inte gravid och der blir inte bättre av att ni ska påpeka det hela tiden!"

De måste förstå att du blir ledsen av det för det kommer inte bli bättre.

Att du blev ledsen för att din kusin blivit gravid är inte heller så konstigt. Men se det inte som att du blir ledsen för att hon är gravid, utan för att du INTE är det. För det är ju precis så det är. Du önskar ju inte att hon inte skulle vara gravid, utan att du också vill vara det.

När min bästa vän blev gravid, samtidigt som jag och min fästman började försöka så grät jag också. Inte för att jag inte önskade dem all lycka och va superglad för deras skull, utan för att jag så gärna själv ville. Men jag stod vid hennes sida hela tiden och hoppades innerligt att det skulle "smitta" lite :)

Nu gjorde det ju tyvärr inte det men vi försöker fortfarande! :)

ChristineL
2010-07-05 19:16
#2

Förstår absolut dina känslor! Jag och min pojkvän har inte börjat försöka än men jag ska ta ut p-staven efter sommaren, mest för att rensa kroppen på hormoner och vi kommer säkert att använda kondom ett tag efter det ändå. Men jag kommer inte berätta för någon i familjen om det, både mamma och mormor tjatar redan om när vi ska gifta oss och när ska min mamma få bli mormor osv. Nej, dom ska sköta sig själva och skita i andra säger jag!

Och så önskar jag er all lycka till i framtiden, och försök att inte tänka så mycket på det bara, vet att det är lättare sagt än gjort…

Sabs
2010-09-06 01:05
#3

Förstår dig verkligen, trots att jag inte berättat något om o försöka eller längtan eller så till släkten så har de tjatat länge, familjen berättade jag dock för på en gång när jag gick min diagnos pcos o de frågar eller vidrör inget… Snarare hjälper till o avleda. Men helt pörsligt tröttnade jag o sa till släkten att jag troligtvis kommer ha svårt så sluta tjata för det blir när det blir o om så händer är jag lycklig då.

De har nu slutat!

Jag blev Dick också extremt ledsen när min mkt yngre kusin helt plötsligt också råkade bli gravid helt oplanerat, men glad för deras skull trots att jag grät o då gjorde jag så att till dem sa jag sanningen " att vi försöker men det verkar inte gå så bra" o de förstod…

Du har helt sunda reaktioner, jag tror det bästa du kan göra är att berätta sanningen om det känns bättre kan man ju modifiera den för o ta bort det ni vill ha för er själva. Men att du blir ledsen tror jag är nyttigt för dem i veta!

Stora lyckoönskningar…!

Tangotime
2010-09-09 13:25
#4

Du har just hamnat i en period som är jätte jobbig! Jag tycker att du ska sätta ner foten och tala om för släkt och vänner att det sårar och stressar dig när dom ger dig dumma komentarer. Bit ifrån och tänk på dig själv! Varför har dom rätt att såra dig, du har det ju tillräckligt jobbigt som det är utan deras kommentarer.

När jag under flera år längtade efter barn så jag trodde jag skulle gå sönder så blev min mans syster gravis av misstag med sin sambo. Hon var inte ens glad!!! När min man kom ut på altanen där jag satt och pluggade till mitt CE körkort fick jag ett psykbryt och slängde körkortsböckerna all världens väg och stor tjöt som en unge! Det var väldigt psykiskt påfrestande att träffa hans syster under hennes graviditet och det blev värre när hon hade så dålig attityd till det. Men det jobbigaste var när hon födde sin son. Då började jag göra allt för att slippa träffa dom. När vi "var tvugna" att träffa dom klistrade jag på mig ett smile och grät innombords! Så jag tror jag förstår vad du går igenom och vad du har framför dig. Du väljer själv hur mycket du vill berätta för andra. Men jag tycker verkligen att du ska säga till dom att sluta med elaka kommentarer för dom sårar dig och det behöver du verkligen inte i det här läget!

Stor kram! Lycka till!

[LucyInTheSky]
2010-09-22 20:46
#5

Tack för era svar och råd! Kramar till er

[LucyInTheSky]
2011-02-12 20:05
#6

Idag fick hon sin flicka.. alltså har hon gått hela sin graviditet + lite till då hon gick över tiden. Och vi? Ja, vi försöker fortfarande. Det känns ska jag säga. Men har skrivit ett grattis per sms och gråtit en massa.

Varför ska det vara så svårt för.

Nu har vi i allafall börjat göra en barnlöshets utredning. Bara ett blodprov kvar på måndag sen är alla tester klara sen hoppas jag på något svar.. Så vi vet varför det inte händer något alls.

Läkaren pratade om PCOS och det skrämmer mig..

Annons:
[Taz-Mania]
2011-02-19 14:30
#7

Hej, jag är ny här.

Min sambo har 2 döttrar sen tidigare och jag längtar oerhört mkt efter barn. Men han vill inga ha med mig, det är ett helvetet.

Att inte ens "kunna sluta" med p-pillren och att behöva träffa hans döttrar sen hans tidigare 15-åriga förhållande med en annan kvinna.

Jag hoppas det löser sig för er, att ni får barn.

Jag vet hur det är med psykbryt och att fejka leenden och gråta inombords. Och snart är jag för gammal. Fyller 30 i år och han 38.

[Taz-Mania]
2011-02-19 14:31
#8

Då hans äldsta är 15 börjar man redan tänka på dagen hon blir gravid och han och hans ex blir morfar och mormor och jag än en gång ingenting alls. Då kommer jag bli helt galen av smärta och jag bävar bävar bävar för den dagen redan nu.

Jag kommer inte klara det. Inte en chans.

jossan007
2011-03-07 14:54
#9

#8

du kanske borde tänka på om du verkligen är villig att offra barn för att vara med honom? eller om du kanske borde avsluta er och hitta någon som också vill ha barn..

[ghostdoggy]
2011-03-09 05:53
#10

#8 är som faan det där,har av nån anledning alltid fått tjejer som inte vill ha barn.så jag förstår din tanke å din frustiation Taz,vill faan inget annat än att bli pappa,men tankarna säger mig att ge upp,gör ont som faan

[Taz-Mania]
2011-03-09 11:35
#11

#10 Det är svårt, det är starka drifter att vilja ha barn. Sen att han redan har, det blir pricken över i:et så att säga. Det är allt annat än roligt. Och även fast man inte får så är det svårt att ställa sig frågan varför den förre dög * 2 men inte jag. Och jag försöker vara styvmamma men den äldste dottern är otroligt bortskämd och den yngste är utvecklingsstörd och går inte att komma nära medans hon är pappas dotter. Ingen drömsituation. Jag har tjatat på barn under snart 1 av våra 2 år. Han säger kanske om 4-5 år. Men snälla, jag blir inte yngre Gråter

[Taz-Mania]
2011-03-09 11:37
#12

Med pappas dotter menar jag att det går i ett, pappa, pappa, pappa. Hon är 10 men uppträder som mkt yngre. Och mig pratar hon inte med alls.

[Taz-Mania]
2011-03-09 11:38
#13

Det är inte hennes fel men situationen är måååååååååånga nätter man gråter sig till sömns för mig. Och han kollar så jag tar p-pillren, frågar om jag tagit osv. För han vet att jag vill sluta…

Annons:
[ghostdoggy]
2011-03-09 11:50
#14

fyfaan jag känner smärtn i dig,vet hur jävla ont det gör med nått som man längtar som faan med,man vill ju sj ha familj,man vill lixom inte vara del i nån annans familj i hela sitt liv,och som du säger dina år går ju,vem vet ni kanske inte bor tillsammans om 4-5 år

[Taz-Mania]
2011-03-09 12:37
#15

#14 mkt troligt inte. Styvbarn är en belastning i sig, en dotter med utvecklingsstörning är ännu en svårighetsgrad pga att hon är svår att få en relation till för mig som styvmamma. Sen att han vill dra ut på att vi ska bilda familj till ett KANSKE om 4-5 år och jag fyller 30 i år och han 38…jag vill inte vara lastgammal när jag får mitt första barn heller, dessutom vill jag ha två då jag tycker syskon har glädje av varandra. Har själv flera syskon. Det liksom hinns inte inom hans eventuella tidsram. Det är svårt Gråter

[ghostdoggy]
2011-03-09 13:06
#16

#15..lol vi kanske ska slå våra påsar ihop å bilda familj =P..ja antingen väntar du 4-5 år,kanske vart bättre han sa att han inga mer barn ville ha,för att du skulle få ch att gå vidare el kanske rent av stanna i förhållandet som det är…du har ju inget å välja på,du har bara ett kanske som oftast leder till ett nej,bara för att inte såra den andre..inge roligt att kasta bort en massa år på nån som bestämmer sig senare att man inga fler vill ha el att man inte alls vill ha barn

jossan007
2011-03-09 17:43
#17

låter jobbigt =/ tänk om du väntar 5 år och sen säger han att han ändå inte vill x(

Hoppas du lyckas övertala honom snart! barn är mysiga <3

[Taz-Mania]
2011-03-10 09:33
#18

#17 Det tycker jag också att de är.

Och jag får panik när jag föreställer oss gamla. Han med barnbarn och jag utan familj. Hur klarar man sig igenom nåt sådant? När hans barn och barnbarn kommer och hälsar på honom…och inget är "mitt" eller vårt. Och vad har vi då tillsammans? hur kommer jag att må? Ser ett svart hål framför mig när jag tänker framåt så långt och utan några barn.

[ghostdoggy]
2011-03-10 13:48
#19

#18 det är så jag ttänker nu redan,du bör nog ta en diskussion om det,står han fast vid det å säger kanske så bör du nog se över vad du sj vill och inte hamnar i min sits,för den e faan inte underbar precis

Upp till toppen
Annons: