Barnlöshet

Oense med partner?

2009-08-02 04:16 #0 av: [Linxter]

Det här finns det säkert någon tråd om redan, men jag är ny och hittar ingen. Jag fyller 29 år snart och börjar givetvis fundera kring barn. Har varit tillsammans med min sambo 9 år och hela tiden har vi varit överens om att vi vill ha barn tillsammans. Men plötsligt för något år sedan så kläckte min sambo ur sig att han inte längre ville ha barn. Jag blev eld och lågor, naturligtvis, och känner mig snuvad på konfekten. Hur som helst, som det ser ut i nuläget så är vi inte överens i barnfrågan. Han tycker att det det är ett för stor ansvar och för många förpliktelser i och med barn - medan min biologiska klocka håller på att explodera av längtan. Saken är den att jag inte är redo att bryta upp med honom, mest för att jag älskar honom och för att jag inte kan se någon annan människa som far till mina barn. Men också för att jag slutade med p-piller för 1år år sedan och han är då inte noga med att skydda sig..om vi säger så. Det är ingen kondom som åker på, men han gör ju sitt bästa för att det inte ska bli barn (om ni förstår "preventiv-metoden" han uppenbarligen tycker är lämplig). Och eftersom vi varit så "slaviga" med att skydda oss, så börjar ju jag naturligtvis oroa mig för att jag ens kan bli gravid :( Jag börjar känna mig så sjukt stressad över att det blivit meningsskiljaktigheter mellan mig&min sambo angående barnfrågan, och för att jag går här och hoppas på att det ska lösa sig genom vår osäkra preventivmetod, samtidigt som jag bara blir äldre. Och att ALLA frågar när vi ska ha barn, exakt hela tiden; min släkt, hans släkt, vänner och ovänner.

Usch, allt är så rörigt och jag vet varken ut eller in. Är det någon som har något liknande probelm?

Anmäl
2009-08-04 01:40 #1 av: SumacWarmi

Mitt problem är inte samma, min älskling och jag vill ha barn men det blir ju inget. Men jag känner mig lite oroad över din situation. Kommer han nu helt plötsligt och inte vill ha barn? Det är skumt. Vidare så känner jag att det är ju himla enkelt för honom att säga, han kan ju få barn längre än vad du kan. Ta det från en "gammal tant" (inte 40 än, men fertilitetsmässigt mycket gammal), vill du ha barn? Skaffa så snart du kan, för sen kan det vara för sent. Du vill inte hamna i samma situation som jag!

Och vad gäller folk som undrar när ni ska ha barn: det ska väl de strunta i! Ursäkta, men det är så jag känner. Folk är så okänsliga! Vissa kanske inte KAN få barn, och de blir bara ledsna över att ständigt behöva förklara det eller undvika frågan, och de som faktiskt inte vill ha barn blir inte heller speciellt glada över att behöva ställas till svars för det (för det räcker ju aldrig med att säga att man inte vill, för folk tror visst alltid att de har rätt att fråga ut en om varför man inte vill).

Sorry, det var visst lite känsligt, hahaha! Men i alla fall, du får tänka efter, hur pass viktigt är det att få barn? Och hurpass viktigt är det att behålla din man? Tänk om tio år, när ni står där utan barn, och han helt plötsligt får för sig att han MÅSTE ha barn och lämnar dig för en ung fertil snärta? Sånt har hänt förut, och det vore fruktansvärt tråkigt om det hände dig med.

Anmäl
2009-08-09 23:27 #2 av: [Linxter]

Tack för svaret! Jag håller fullkomligt med dig och det är väl också lite så mina tankegångar går just nu. Jag känner verkligen att ett liv utan barn inte är aktuellt för mig och att jag måste ställa min sambo mot väggen ganska snart. Det är skitjobbigt, för som jag skrev innan så är det ju en person jag älskar och ärligt talat så vill jag inte ens ha någon annan far till mina blivande barn. Å andra sidan kan jag inte tvinga honom, så tyvärr måste jag ju lämna honom om han inte ger med sig snart :( Usch, kan knappt tänka på det.

Jag tycker också att det är underligt att han ändrat sig så hastigt och jag tycker verkligen inte att det är okej. Så kan man fan inte göra mot någon man älskar!! Och vad beträffar folks påtryckningar: Jag håller med!!! Varför ska folk hålla på och stressa och lägga sig i?! Det räcker väl att man är vansinnigt stressad över det själv redan. Och vet du, det sjukaste av allt är att det är MIG de frågar - precis som om allt hängde på kvinnan och att mannen inte har ett skit att bidra med. Vore det så enkelt så hade jag inte ens behövt känna mig stressad nu, för då hade jag varit gravid vid det här laget!

 

Hur länge har ni försökt få barn? Hoppas att det går bra för er och att det blir en liten bebis för er snart!!

Anmäl
2009-08-09 23:57 #3 av: SumacWarmi

Linxter, jag hoppas du når ett bra beslut snart, eller ännu hellre, att han skärper sig och inser att han inte kan leva utan dig och ert vackra kärleksbarn!

Vi har försökt i tre år... vi har gjort en utredning som visade att jag är inte längre kapabel att få barn. Jag tror inte helt på den utredningen av två anledningar: för ett par år sen fick jag ett utomkvedshavandeskap, och dessutom, på ultraljudet de gjorde på utredningen sa läkaren att man kunde se att jag precis hade haft ägglossning (något som jag alltså inte längre skulle ha, enligt utredningssvaret). Så vi fortsätter... men som sagt så är det oerhört mycket svårare för mig än vad det är för dig nu. Så jag önskar av hela mitt hjärta att allt går bra för dig och att du fattar ett klokt beslut, vilket det än blir. Kram på dig!

Anmäl
2009-08-10 21:45 #4 av: [Linxter]

Tack så mycket! Och jag håller tummarna för er!! Kram!

Anmäl
2009-08-20 05:26 #5 av: Angelclaw

Lider med dig, min biologiska klocka tickar också så det snart går i taket -men samtidigt får jag en liten tanke här.. om han inte vill, kanske han har funderat och skälet ligger djupare, han kanske inte vill ventilera det. Hur rätt är det, om vi vänder på det, av dig att "tvinga" på honom ett barn?

skulle han avvisa tanken om det blev ett litet frö där inne? Kräva abort?

Inte enkelt åt nåt håll här, för jag lider verkligen med dig och vet hur du känner dig -men som sagt, från hans synvinkel kan det också bli "fel".

oavsett- lycka till!

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-08-25 18:17 #6 av: chokladfudge

Linxter: har du tänkt på att det faktiskt inte är säkert att du får barn bara för att du lämnar din sambo? Sverige krölar inte precis av singelmän som vill skaffa barn snabbt. Dessutom så kan det hända att varken du eller din nye partner kan få barn. Dessutom är de flesta barn långt ifrån några änglar, många är riktiga månster åtminstonne under någon period i livet och det kan vara värt att ta med i beräkningen när man tänker igenom hur gärna man vill ha barn. Och allt blir inte bra bara för att man skaffar barn, förräldraskapet är en stor prövning både för dig som person, honom och för er som ett par. Är det verkligen så viktigt för dig att få barn att du vill lämna allt för att kanske, om du har tur få det du jagar efter.

Du har en modig sambo som törs säja vad han tycker, var glad och stolt över det. Att säja vad han känner är ett större bevis på hans kärlek till dig än om han skulle låtsas att allt var guld och gröna skogar. Är du säker på att hans "vändning" har kommit bums eller är det så att den har kommit smygande och du inte lyssnat på hans signaler? Ivilketfall så tycker jag att du ska prata med honom om det, inte utifrån vad du vill utan utifrån vad han känner, lyssna på han argument, respektera dem och förringa dem inte.

Anmäl
2009-08-26 11:30 #7 av: chokladfudge

Linxter: min make brukar tänka såhär när folk kommer med gliningar etc om att skaffa barn: Det är inte mitt beslut så jag behöver inte bry mig om dem. Det kanske funkar för dig också. Jag vet att det är svårt att ignorera, jag brukar själv bli rasande när jag hör folk kommentera, men det är varken mitt, ditt eller din sambos fel att de inte har vett nog att inse att man inte ska fråga, kommentera eller ge gliringar om en sån sak. Tycker du att de blir för jobbiga så säj det åt dem, du ska inte behöva lida för att de är okänsliga. En kompis till mig berukar säja: Det är vi som ska forma våra familjer och inte de, de har ingenting med det att göra.

Anmäl
2009-09-03 21:10 #8 av: [Linxter]

Chokladfudge: Det är klart att jag tänkt på att det inte alls är någon garanti för att jag träffar en annan partner som vill skaffa barn - men såhär resonerar jag kring det: Om jag nu mot all förmodan faktiskt skulle gå med på att fortsätta leva tillsammans med min partner och välja bort barn i mitt liv så skulle det med 99.9% säkerhet innebära att vi i alla fall skulle göra slut i framtiden. Barn och familj är något som är för stort för att välja bort mot sin vilja, och jag VET att jag skulle förakta honom för det och ibland även hata honom. Att jag är medveten om den saken är en sund tanke i sig, anser jag. I nuläget har jag bett honom tänka över situationen i lugn och ro, och jag har försökt lägga det på hyllan just för tillfället för jag tror inte att mitt tjat gör det hela enklare för honom.

Vad beträffar huruvida barn inte är några änglar och ibland "monster" förstår jag faktiskt inte riktigt hur du menar..apropå just den här diskussionen? Jag är väl medveten om vad det innebär att leva tillsammans med både stora och små barn, och jag har verkligen ingen glorifierad bild av livet som småbarnsförälder. Jag är 29 år och utbildad lärare, så jag är ganska medveten om att det inte är en kattunge jag önskar mig - utan en familj. Ganska stor skillnad där så att säga.

Anmäl
2009-09-03 21:20 #9 av: [Linxter]

Angelclaw: Nej, min kille skulle inte kräva abort om det skulle råka bli ett litet frö där inne. Det har jag frågat honom. Och jag tror faktiskt att han skulle bli lycklig när stormen lagt sig lite - även om situationen ser ut som den gör nu. Däremot önskar jag inte att det händer, för jag vill ju att barnet ska vara lika önskat hos honom som hos mig :(

 

Anmäl
2009-09-03 21:20 #10 av: [Linxter]

 

 

Anmäl
2009-09-03 21:28 #11 av: Angelclaw

Jag tror att du gör helt rätt i att vänta lite. Problemet är ju att - visst, han kan inte tvinga dig att bli barnlös - men du kan inte tvinga honom in i faderskap heller, rent moraliskt iallafall.

Jag hoppas som sagt att det löser sig. Det kan säkert bero på fler saker att han inte vill ha barn, och ger du dig till tåls kanske han vill igen, i ett senare skede. Du är ju inte lastgammal ännu ;)

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-09-04 11:30 #12 av: chokladfudge

Linxter: anledningen att jag tog upp att ens barn sannolikt inte blir några änglar är för att jag har stött ihop med folk som har en glorifierad bild av hur det är att ha barn, och ju hellre de vill ha barn ju mer glorifierar de det. Och i bostadsområdet där jag bor märker jag tyvärr allt för tydligt att det finns folk som har skaffat barn och för sent insett vad det innebär, bla finns här en mamma som inte står ut med att hennes dotter behöver possitiv uppmärksamhet för jämnan och istället för att ge henne det så skriker och svär hon åt henne. Och hon ovanför har 4st barn men verkar tycka att de är den drygaste uppfinningen på jorden, (och jag är väl böjd att hålla med henne för hela sommaren så har någon av dem skrikgråtit i minst en timme varje morgon). Jag tog upp det som exempel. Jag utgick inte från att du var en sådan som glorifierar föräldraskapet men skrev det utifall att, jag känner ju dig inte och kan därför omöjligt veta hur din världsbild ser ut.

Angelclaw: jag håller med dig

Anmäl
2009-09-04 18:01 #13 av: [Linxter]

Chokladfudge: Det är sant att du inte kan veta vad jag har för världsbild, men jag tror inte att den världsbilden du beskriver hör till den vanligaste. Jag måste faktiskt säga att jag har träffat på väldigt få föräldrar som har den relationen till sina barn som du beskriver. Mig veterligen har inte jag skrivit någonstans att livet skulle bli guld och gröna skogar bara för att jag skaffar barn och det är inte heller det som är mitt dilemma. Jag delar inte din uppfattning om att "ju hellre de vill ha barn ju mer glorifierar de det". Det låter väldigt underligt måste jag säga, hur brukar det yttra sig menar du? Att ju mer efterlängtat barnet blir - ju mer gnäller föräldrarna när de kommer till världen?

Anmäl
2009-09-07 15:42 #14 av: chokladfudge

Linxter:Jag tror att det är vanligare än vad som är allmänt känt, men att få av de föräldrarna som tycker/känner så talar om det för hela världen om de ens erkänner det för sig själva.

Nej, du har aldrig sagt att du tror att att blir guld och gröna skogar, som jag sa tidigare så vet jag inte hur din världsbild ser ut och därför tog jag upp det, den hade ju kanske sett ut så men iochmed att jag nämnde frågan så vet jag att du inte tror så.

Du missförstår hur jag menar. Det är inte så att de som är mer desperata efter barn gnäller mer när de väl har barn, det jag menar är att det är de som har svårast att ta in att allt inte blir underbart bara för att de får barn och vägrar acceptera att det är jobbigt att vara förälder med allt vad det innebär och att det inte är ovanligt med tex utstuderat elaka barn. Det blir inte roligare med nattmatning och kolikungar eller barn som mobbar varandra eller sina föräldrar bara för att man gärna ville ha barnet/barnen, men endel verkar tro det.

Jag vet vilket som är ditt dilemma, att du vill ha barn men att din sambo av någon anledning inte vill det och du har svårt att acceptera att han inte vill samma sak som du.

Anmäl
2009-09-15 12:25 #15 av: [TrevorS]

Ska jag vara ärlig så får jag inte känslan av att han inte vill ha barn, han är helt enkelt rädd, inget annat.

Låt det ta lite tid, vänta och ta inte upp diskutionen, ta upp fördelar med det istället och försök att lugna honom, förklara att du förstår rädslan. Männen har en förmåga att säga att de inte vill när de blir rädda och svårt att erkänna det.

Anmäl
2009-09-26 02:56 #16 av: [Linxter]

Trevor: Jag tror också det, och tack för dina råd :)

Anmäl
2009-09-28 23:16 #17 av: Angelclaw

Kan ju faktiskt vara att han inte känner sig redo också. Som sagt, oavsett varför, så är det bästa att vänta och låta honom få fundera på det själv, utan press. Lycka till.

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-09-29 08:42 #18 av: Loveferrets

Oj kunde varit jag som skrev ditt inlägg ts, det gäller iofs inte i nuläget men dock tidigare, vi var väldigt oense om det här med barnfrågan och jag kunde inte heller acceptera ett liv utan barn men var tvungen att inse att livet är orättvist, det blir inga barn hur gärna jag än vill men det handlar om annat i vårt fall.

Vill inte lägga plåster på såret men jag tror att man måste vara överens för att det ska bli bra i slutändan, men jag hoppas för din skull att han kan ändra inställning och fortsätta bebisverkstan, all lycka.

Anmäl
2009-10-06 13:45 #19 av: Pollenchock

Linxter!
Du och jag är i exakt samma position, man känner sig ensammast i världen, jag vet precis. Skulle vilja visa dig något jag skrev häromdagen på ett annat forum. Det är lite långt men jag hoppas du tar dig tid att läsa.

Det är så många här som som liksom jag har en sambo som inte vill bli förälder. Vissa är unga och andra lite äldre. Jag har haft min relation i fyra år. Har vetat från början att han inte vill ha barn. Jag ville inte det heller, från början och det visste han. Men sedan när vi träffades kom suget.
Det är med HONOM jag vill ha barn. Åren gick och förra julen bröt jag ihop totalt en kväll och berättade om min stora sorg att han inte ville ha barn med mig. Han blev lika ledsen som jag, just för att jag blev ledsen, men klargjorde ändå att han inte vill ha några barn. Han skulle förstå mig om jag ville lämna honom. Det var ett mycket jobbigt samtal som varade under flera timmar och med många tårar från oss bägge. Han klargjorde iallfall att han aldrig har känt någon längtan efter barn, och så länge han inte gjorde det tyckte han att det var fel att sätta barn till världen som inte önskas av bägge föräldrarna. Förståndigt tänkt även om det sårar mig.
Vi bestämde att ta en månad i taget, ett år i taget och se hur relationen utvecklade sig.

Det har nu gått snart ett år efter det samtalet, när våra bästa vänner berättade att dom väntade barn, det var väldigt nytt, bara 6v och vi var dom första som fick veta. Återigen kom den här stora sorgen över mig och förra tisdag kväll bröt jag ihop en gång till. Hade haft en klump i magen flera dagar och gick omkring med gröt i halsen. Satte mig på sängkanten, ropade på honom att komma och sa att vi behövde prata. Blev såklart mest tårar då med men efter ett tag fick jag sansat mig och berättade återigen Varför jag var så himla ledsen. Jag gjorde klart att jag Inte längtade efter något rosa babyskimmer. Det är inte bebisar i sig jag längtar efter utan jag tänker mig livet framåt om 10-20-30 år. Hur ser det ut med barn/familj och hur ser det ut utan? Jag har själv unga föräldrar och vi har kunnat umgås som kompisar under många år. Vi semestrar tillsammans, festar tillsammans och kan ha vilda diskusioner om diverse saker och ting. vi ligger på samma våglängd och jag tror imångt och mycket på att det har att göra med vår förhållandevis lilla åldersskillnad. Vi har en stor släkt som alla umgås mycket och flitigt och vi har jävligt kul tillsammans helt enkelt.
Jag berättade att om jag ser mig själv i framtiden utan barn, och utan en familj runtomkring mig så blir jag rädd. Rädd för att vara ensam kvar när mina föräldrar går bort, och mina syskon. Rädd för att inte få lov att ha den här gemeskapen med barn och syskon och kusiner som jag har idag som "ung i släkten".

När jag berättade det här så förändrades han. Han satt tyst och lyssnade hela tiden och torkade tårar emellanåt och till slut sa han bara :"vilket svin jag har varit, vilket egoistiskt svin du lever med" och så blev han lika ledsen igen.

Jag har försökt förklara att jag förstår om han inte längtar efter barn/bebisar/skrik/sömnlösa nätter mm, och jag har sagt att jag inte heller längtar efter det utan faktiskt ser det som något slags nödvändigt ont, för att få den här stora familjen jag längtar efter. Bebisar i sig är inte meningen med livet för mig, utan det är ju när dom blir större och man faktiskt kan kommunicera med dom som det börjar bli roligt, missförstå mig rätt.

I helgen satt vi i soffan under en filt med kaffekoppen i knät och lyssnade på regnet utanför. Helt utan att jag planerat det sa jag plötsligt :"Jag har ett förslag".
(Vi har kört säkra perioder sedan vårt decembersamtal då jag snedtänder på hormoner och helst inte vill beblanda mig med det. Det har gjort att vårt sexliv har trappats ner vilket har blivit negativit för hela förhållandet)
Jag berättade att jag går med på att köra igång med Nuvaring igen. Under ett halvårs tid. Det gör jag för hans skull, för att han ska kunna känna sig säker på mig och våga ha sex med mig igen. Efter det halvåret vill jag ha ett "beslut". Han får ett halvår på sig att låta denna nya informationen jag berättade om, mina framtidsdrömmar, att smälta in, och därefter sa jag att jag slänger ringarna åt fanders och kör utan. Jag kommer inte berätta för honom när jag har ägglossning utan då är det skarpa skott som gäller.

Han har nu ett halvår på sig att fundera. Vill han fortfarande inte slutar vår relation där. Vi gör varandra bara ledsna om vi lever tillsammans och är olyckliga.
Jag gav honom tre scenarion som jag funderat över:
1. Vi förblir barnlösa, jag olycklig och inom 1-5 år kommer jag att lämna honom. Det känns så inombords.
2. Vi får barn, han känner inte att han trivdes med detta utan vi går isär.
3. Vi får barn och han inser att det nog inte var så dumt trots allt.

Jag sa att två av tre scenarior var ju ganska negativa, så varför inte ge det tredje en chans?
Nu var det hans tur att svara. Han sa att han höll med mig i det mesta jag sagt den sista veckan. Att han heller inte längtade efter rosa babyskimmer men att han absolut vill ha en stor familj omkring sig även när våra föräldrar blir gamla. (han tokälskar mina föräldrar och trivs mycket bra med hela min släkt). Han sa att efter att jag lagt fram det här tankesättet så har han tänkt mycket. Han hade inte funderat framöver livet alls förrän jag hade berättat om mina tankegångar.
Han accepterade till fullo min plan över det närmaste halvåret och lovade att verkligen fundera över detta. "Ska läsa på forum vad folk skriver osv..."

Vad som gladde mig är inte att han sa att han lovade att tänka på det. Utan det som gladde mig var det faktum att jag gett honom nya tankegångar om hur livet kommer att se ut om just 10-20-30 år. Han hade en viss lyster i ögonen och lät inte alls ledsen eller uppgiven längre utan det verkligen kändes som att han skulle ge det hela en chans.

Även om detta innebär ett :"Ja, nu skaffar vi barn" så innebär det att han har öppnat sig för tanken, och erkänt att han själv inte vill bli ensam i ett dåligt förhållande resten av livet.

Jag tror verkligen på detta. Jag tror att det kan vända till nästa år och att förhållande inte kommer att dö.
Allting förändrades när jag verkligen la fram nya argument, som han sa. Mina gamla argument om titta vilket sött litet barn, det nöp inte, men när jag bröt ihop och verkligen berättade om mina drömmar om framtiden, som enligt han var BRA argument, att inte sitta ensam kvar, så ändrade han hela sitt synsätt.

Jag vill med detta bara säga Er alla därute som har sambos som är tjuriga och tvära och absolut inte vill ha barn: Värdera om vad det verkligen är ni längtar efter. Är det rosa barnkläder eller är det en familj? Lägger ni bara fram "rätt"argument så tror jag att även era karlar kanske kan förstå vår längtan.

Jag ser fram emot det närmaste halvåret med viss pina då jag ska börja med mina hormoner igen, samtidigt vet han precis vilken uppoffring det är jag gör för sakens skull och han är införstådd med allvaret.

Jag tror det kommer lösa sig för oss och bli en positiv vår, kanske till och med med barnalstrande.
Tack för att jag fick ordet en stund!

Anmäl
2009-10-06 23:57 #20 av: [Linxter]

Tack för ditt fina inlägg!!! Det är EXAKT såhär jag känner, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det här! Jag blir också livrädd vid tanken av att inte ha en familj i framtiden och har jättefin relation till min familj - och har dessutom vuxit upp i en STOR familj med 4 syskon + mamma&pappa. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan en egen familj och det är absolut inga rosa babydrömmar jag längtar efter (som du sett har jag fått hävda det tidigare i tråden också). Jag har precis som du bett min sambo att fundera i några månader och så ska vi ta upp samtalet igen. Om han inte vill skaffa familj så kommer jag att behöva lämna honom, trots att det är det värsta jag kan tänka mig. Jag VILL inte ha någon annan far till mina barn, men vad ska man göra om han inte vill? Jag vet att jag kommer att beskylla och ibland också hata honom för det ifall jag väljer bort en så stor del i mitt liv som en familj - och då kommer förhållandet inte att bli bra (eller gå i kras) oavsett. Jag hoppas exakt varje sekund att han ska värdera om sin framtid och vilja skaffa barn, men jag antar att jag inte kan göra annat än att hoppas.

Jag är så sjukt stressad över att inte hinna få några barn, även om jag inte är "lastgammal". Men att vid 29 år plötsligt börja på ny kula innebär ju också att tiden blir knapp. Bara att repa sig efter att bryta upp ett förhållande som varat i 10 år kommer ju att innebära månader, eller ÅR. Vem vet när, eller OM, man ens hittar en partner man vill leva tillsammans med igen och som dessutom vill skaffa barn. Alltså, innan jag kommit så långt så är jag 40 känns det som. Tanken på att vara med en annan kille skrämmer mig och jag vill ju inte leva med någon annan än just HONOM. Nä usch, det här ösnkar jag inte ens min värsta fiende :(

 

Hoppas att det löser sig för både dig och mig. I värsta fall får väl du och jag skaffa barn tillsammans? ;-)

Anmäl
2009-10-07 12:38 #21 av: chokladfudge

Pollenchock: Bra skrivet!

Det är en sak som jag inte förstår när jag läser/hörtalas om par där den ena vill ha barn och den andra inte: varför är det alltid den som inte vill ha barn som förväntas ändra på sig?

Anmäl
2009-10-07 15:48 #22 av: Pollenchock

Reproduktion är ju en mycket stark drift som finns hos samtliga djurslag, däggdjur eller hur det nu kategoriseras. Jag ser det personligen svårare att ändra på en drift/naturlig instinkt, än att ändra på en persons åsikt för dagen. En drift ligger lagrad i våra gener och kan nog inte motarbetas. En karl tror jag också har fortplantningsdrifter, fast kanske inte lika stora och kraftiga som mammans, som faktiskt får bära barnet i många månader och som knyter ett helt annat band till barnet.
Detta tror jag gäller överlag. Vi flickor har ju en inre benägenhet att bli "extra pilska" runt ÄL, och det tror jag inte är medvetet utan ligger som en kod i våra gener, och har så gjort under evolutionen.

Något att googla på kanske?

Anmäl
2009-10-07 20:34 #23 av: [Linxter]

Chokladfudge: Jag vet inte om man kan dra några generella slutsatser angående att det "alltid är den som inte vill ha barn som förväntas ändra på sig". Om man ser det från det andra hållet så är det ju den som vill som förväntas ändra på sig, eller hur? Jag skulle nog snarare säga att det här här ett ganska tabubelagt ämne och att det snarare är mer förekommande att den som vill gör sig syndlig - medan den som inte vill inte gör det (jag kan ha fel?).

Annars tror jag precis som Pollenchock: att reproduktion ju faktiskt är naturligt för alla arter på jorden, precis som att äta, sova och skita. Om alla människor/djur skulle välja att inte vilja föröka sig så skulle det ju innebära att det på ganska kort tid inte fanns någon kvar. Fotplantning är ju en drift, och det är väl därför det också klassas som normalitet.

Anmäl
2009-10-08 12:10 #24 av: chokladfudge

Att det är ett tabubelagt ämne kan jag hålla med om lika så att det är den som vill ha barn som oftast gör sig synlig. Att det är så är inte så konstigt eftersom man som frivilligt barnlös ofta betraktas som konstig eller får höra ett "vänta så får du se", och skulle man senare skaffa barn så får man med stor sannolikhet höra "vad var det jag sa" vilket inte kan vara särskillt roligt. Medans den som säjer att den vill ha barn får stöd av nästan alla som hör/läser det.

Att inte vilja ha barn finns både hos män och hos kvinnor, ibland är det en period man är i och ibland så ligger det något "allvarligare" bakom. Oavsett anledning så har jag svårt att tro att ulitimatum är rätt väg att gå, om jag går till mig själv så är det mer effektivt att lyssna på och ta in varför den andra tycker som den tycker och även motivera varför man vill (eller inte vill)

Anmäl
2009-10-09 14:33 #25 av: [Linxter]

Det har du rätt i, det är nog faktiskt så att det är den som vill som får stöd. Man tycker väl alltid mest synd om sig själv antar jag ;-)

Anmäl
2009-10-19 14:58 #26 av: baby

Ja är i precis samma situation som ni. Fast när ja pratar om hur positivt det kan bli med barn och hur ensamt det skulle bli utan håller han med mej och verkar mer positivt inställd till att skaffa barn. Men sen när det *ått ca två veckor så har han ändå inte funderat på det utan erkänner själv att han skjuter upp det på framtiden.

PÅ ett sett vill han inte bli utan mej, och på ett sett vill han inte stå ivä*en för att ja skall kunna skaffa nå*on annan som vill ha barn och han är övertyad om att ja kommer hitta nå*on annan som vill. Fast det är ju inte ja. för ja vill ju ha honom. Och han passar så bra ihop med mej och min familj. Lämna honom känns som det svåraste som finns och osäker på att ja kan klara av att öra det. Samtidit som ja vet att ja skulle bli en rikti bitterfitta om ja aldri skaffar barn som ja vill av hela mitt hjärta.

Dessutom är det så fruktansvärt jobbi*t att se hur mycket han faktiskt tycker om barn. Vi är ofta barnvakter och han älskar krama dem och mysa med dem vilket är märkli*t om han inte är intresserad av att skaffa en*a. Han skulle bli en utmärkt far och ja är nästan 100 på att han inte skulle ån*ra sej.

Anmäl
2009-10-19 18:35 #27 av: [Linxter]

Det låter exakt som min kille. Jag är också säker på att han inte skulle ångra sig om det väl dök upp en liten knodd. Och jag känner samma sak som du; det är ju skitsvårt att göra slut med någon man älskar. De sätter en i en jäkla sits måste jag säga. I mitt fall så känner jag mig lurad, eftersom han under de första 8 åren av vårtt förhållande velat ha barn..och sedan plötsligt ångrade sig. Det känns ju sådär halvkäckt när man är snart 29. Jag blir både ledsen och förbannad över hela situationen.

Anmäl
2009-10-21 15:25 #28 av: baby

Med tanke på att ni varit ihop i åtta år förstår jag hur du känner det.

Jag sa till min sambo redan innan vi flytta ihop att jag en dag kommer vilja ha barn. Så egentligen har han vetat om det hela tiden.

Hade ett samtal med han idag och han håller med om att många saker skulle bli positiva och att det positiva faktiskt är mer än det som är negativt. Och jag frågade honom. Vad är det då som hindrar dej? "Det är jag", sa han. "Att jag aldrig tyckt det har varit viktigt för mej." men han är oxå mer inne på det nu än för några dagar sen. Fast ändå kan han inte säga. "vi kör på." som ja så gärna vill att han skall säga. Jag sa även att "hur länge ska du tänka på det här? Du förstår väl att ja inte kommer stå ut till sist av att du inte riktigt vet vad du vill. och hur skulle det kännas om du förlorar mej och allt annat vi har tillsammans?" Och det vill han ju såklart inte. Han vill inte vara ensam och utan mej, men ändå kan han inte säga. Ok vi skaffar barn. Åh ja blir så trött på hela situationen!

Anmäl
2009-10-21 15:28 #29 av: baby

linxter-vad har han för argument till att han inte vill?

Anmäl
2009-10-21 20:57 #30 av: [Linxter]

Vi har varit ihop i 9,5 år - och de första 8 åren var vi överens om att skaffa barn (men jag ville vänta till jag blir klar med min högskoleutbildning, vilket är nu i januari). Men så plötsligt en dag så hade han ångrat sig, och hans argument är precis som din kille: han själv. Han tycker helt enkelt inte att det är viktigt och säger "att han inte vill bara". Senast vi diskuterade det här nämnde han också att han typ "blir stressad av barn på 0-2 år" - men de är väl för tusan inte 0-2år hela livet. Det är inte en bebis jag vill ha utan en FAMILJ!! Jag blir mest arg och ledsen över att vi tidigare var överens..liksom hur kan man bara ändra sig helt plötsligt? Jag förstår verkligen inte! Noll tolerans!

Anmäl
2009-10-22 11:58 #31 av: baby

Lite som min sambo då. Att först låter det som han vill men plötsligt ändrar han sej. Min har egentligen gjort samma också för ca två månader sa han att han tyckte vi skulle skaffa barn han var helt säker och tyckte att det var lika bra nu eftersom han inte blir yngre-han är 34år. Jag blev jätte glad för att han lät så säker så för kanske tre veckor sen slutade jag med p-piller det var ju ändå nu ja menade på att vi skulle skaffa barn. Men när nu hade han plötsligt ändrat sej och vill inte.

Det känns som tanken för dem båda fanns där långt fram. Men när vi nu vill och känner oss redo-backar de ur-blir rädda. Varför? Så elakt. Jag känner som du att jag inte vill vänta på att han en dag skall ändra sig. Tänk om han inte gör det då? Skall allt bara ta slut då?

Klart det är en tuff tid emellan 0-2 år, men när det är ens eget barn kommer väl man ändå tycka att det är värt det?! Min sambo älskar ju att gulla med barn vare sig de tillhör familjen eller iinte. Samtidigt vet ja att han är rädd för att misslyckas. Men som ja sa till han: man kan ju inte gå runt och tänka på allt som kan gå fel.

livet handlar väl om att satsa?! ge och ta!

Anmäl
2009-10-25 17:23 #32 av: Angelclaw

#31 Inte för att låta vrång, men "Men när vi nu vill och känner oss redo-backar de ur-blir rädda. Varför? Så elakt." - och att tvinga honom att skaffa barn då han inte vill - är inte det också elakt?

Livet handlar om kompromisser. Ni måste prata om det och försöka hitta den "gyllene medelvägen". Som sagt, ge och ta.

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-10-26 09:41 #33 av: baby

#32

klart ja inte kan tvinga honom!  men eftersom han ville först och sen plötsligt inte vet om han vill längre gjorde mej ju givetvis väldigt besviken spec. när han var så säker. Vi har pratat jätte mycket om det och han tycker ju att det är mycket som r positivt, att det positiva t.o.m överväger det negativa. men ändå kan han inte mer än säga att han vill inte till 100% han kan inte sätta fingret på vad och det är inte mej har han sagt. Han vill att han själv skall vilja...

Hur skulle man kunna komprimissa det? Han vill ju inte att ja skall lämna han heller...

Anmäl
2009-10-26 15:44 #34 av: Angelclaw

#33 Om han inte ändrar sig av egen vilja så är det ju så det är, då måste ni fundera hur ni ska gå vidare. Han kanske ändrar sig igen, det kan ju bero på omständigheter nu som får honom att tveka.

Nåt är det ju iallafall som får honom att tveka.

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-10-26 17:10 #35 av: [Linxter]

angelclaw: Kanske kan du berätta hur du, som jag uppfattar inte vill ha barn, resonerar? Varför vill inte du ha barn och hur ställer sig din partner mot det?

Anmäl
2009-10-26 17:48 #36 av: Angelclaw

Jag vill ha barn- helst igår. Min partner vill väl i framtiden, men inte än så jag får snällt vänta.

Jag sympatiserar med er, det är inte det. Men jag tycker liksom att det finns två sidor av myntet. Ni låter som att det bara handlar om er (kanske jag som bara tolkar det så, menar inget ont där heller) - jag tycker man måste försöka se det från sin partners sida också. Det finns ju nåt som får dem att tveka -och utan att veta var problemet är så kan man inte komma till någon lösning. Är han rädd, osäker, ja då måste man ju komma förbi hindren innan man ens kan tänka på barn. Och om han då helt enkelt inte vill (eller hon för den delen) - ja då är det ju så. Då får man väl välja när man kommit till det vägskälet.

 

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-10-27 22:47 #37 av: [Linxter]

Alltså, när man startar en tråd såhär så är det ju klart att det verkar som om det handlar om bara den ena partnern - men om du tänker efter så är det ju precis tvärtom vi menar. Hade vi bara tänkt på oss själva så hade vi inte behövt diskutera det. Problemet ÄR ju precis det du säger: att det finns två sidor av det hela. Jag tycker inte att någon i tråden påstått någonting annat. Det som jag ser som frustrerande är att min partner och jag varit överens i 8 år, och så ändrar han sig när det börjar dra ihop sig. Jag tvivlar på att det finns någon människa som inte skulle reagera med stor sorg och besvikelse i ett sånt läge.

 

Naturligtvis måste man välja när man kommer till ett vägskäl där man vill olika i en relation, men det betyder ju inte att man inte kan ventilera sig kring vad man känner.

Anmäl
2009-10-28 00:32 #38 av: baby

Förstår det där med vägskäl, men måste ändå säga att det känns hemskt om det måste sluta så. Speciellt när man fortfarande har ett hopp om att han kanske ändrar sig. Som min sambo sa: "hade ja absolut inte velat hade ja sagt nej och då menar ja nej. Men det har ja ju inte gjort." Jag har bestämt mig att ge det ett år, för just nu skulle jag aldrig kunna göra slut. Under tiden skall jag verkligen bygga på vårt förhållande och inte prata om attt jag vill ha barn för att han inte skall känna sig pressad.

Det som blir jobbigt då, om ett år. Är om han skulle säga nej eller fortfarande inte veta vad han vill, då skulle jag bli så fruktansvärt besviken efter ett år av hopp och förväntan. Ursch känner mej så himla leden just nu. Mår dåligt varje dag. Klarar inte av att göra fotoalbum eller prata framtid överhuvudtaget just nu eftersom det kankse inte blir så och låta bli det i ett år från nu kommer INTE bli lätt!!!

Anmäl
2009-10-30 18:32 #39 av: Angelclaw

#37 Jag förstår att du är frustrerad, jag har faktiskt befunnit mig i samma sits men för mig har vi iallafall kommit till insikt att båda vill ha barn, oturligt för mig att jag vill ha nu medans han vill vänta. Men jag har själv varit där - velat så innerligt men fått nej.  Jag reagerade mest på "så elakt" kommentaren (vet att det inte var du och jag förstår också varför sådant resonemang uppstår)

Som sagt - jag fattar eran frustration och besvikelse - men jag tänker också på honom, är inte era partners stressade och nere för att ni mår som ni mår? Blir ju ett moment 22.

 

 

//Tess

Sajtvärd på Motor

Medarbetare på: nattsudd och gerbiler

 

Anmäl
2009-10-31 13:33 #40 av: chokladfudge

Här kommer en liten tanke från mig: Om jag skulle tänka mig in i situationen att min make skulle tycka att det var viktigt med barn så skulle han inte komma någon vart med, krav, ultimatum, tjat, kommentarer om hur gulliga barn är etc, resultatet skulle snarare bli det motsatta. Om han istället visar kärlek, respekt, förståelse m.m så skulle han ha betydligt större chanser att lyckas.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.