Allmäna krypinet

avundsjukan

2009-04-15 16:04 #0 av: Lizzlot

Jag och min man har försökt skaffa barn snart ett år nu utan resultat... Jag vet att det kan ta längre tid än så och försöker ha tålamod,,men visst bli man besviken varje månad när det inte fungerar.

Nu är det bara så att min yngre syster har blivit gravid och jag har så svårt att hantera det... Jag skäms så fruktansvärt för min avundsjuka, vill ju så gärna vara glad för hennes skull men istället drar jag mig längre ifrån henne och resten av min familj, hittar på ursäkter för att inte träffas osv.

Någon som känner igen det här?? Vill ju, även om jag aldrig någonsin får barn, dela hennes lycka och vara en viktig person i hennes barns liv...

Anmäl
2009-04-15 20:11 #1 av: SumacWarmi

På sätt och vis förstår jag dig, fast jag tänker tvärtom. Jag har nämligen noterat att när en person i en krets av vilket slag det än månde vara blir gravid, så brukar fler följa efter. Så jag tänker att det "smittar", och genom att ha kontakt med gravida eller bara se dem brukar jag tänka att nu är det snart min tur också Flört

(Fast jag är rädd att mens är på väg... bara att fortsätta försöka med andra ord!)

Anmäl
2009-04-15 20:48 #2 av: Pyssel83

Jag förstår dig absolut. Alla min sambos vänner har i stort sätt barn och det är flera stycken som väntar sitt andra eller nyss fått sitt andra. Och jag tycker att det är väldigt jobbigt att träffa dem vissa dagar. Det var inte alls länge sedan jag bröt ihop på köksgolvet och asbölade bara för att vi skulle träffa ett av dessa par senare på kvällen. Min sambo blev lite förvånad, men han var faktiskt mer förstående än jag trodde att han skulle vara. Men på kvällen var det bara att ta på sig ett fint leende och åka iväg. Jag tycker om alla hans vänner väldigt mycket. Och naturligtvis är jag super glad för deras skull. Barn är ju så otroligt fantastiska. Men vissa dagar blir det bara för mycket.

Hans vänner är naturligtvis även mina vänner oxå. Men jag menar att det var hans vänner innan vi träffades.

Anmäl
2009-04-17 13:23 #3 av: madeilene87

jag är i exakt samma situation som dig. Jag och min sambo har inte använt skydd på över 3 år. Än har inget hänt. Min lillasyster har nu blivit gravid och det svider så oerhört. Dels för att de inte har varit tillsammans lika länge som oss, sen att de inte heller har försökt lika länge som oss. Dessutom är hon mindre än mig. en oskriven lag säger att jag ska ha före henne haha. Usch det är hemskt. Såklart är jag glad för hennes skull och jag kommer vilja sitta barnvakt så ofta jag får ;)

 

men det är jobbigt eftersom jag själv vill ha så gärna. Just nu vill man bara krypa ner under täcket och kliva upp igen om några år. så man slipper se hennes mage och allt det där :/

Anmäl
2009-04-19 02:57 #4 av: studs

sitter i den sitsen är med, jag va gravid först,fick missfall sen kläcker min syster ur sig att  hon är i v 16, nu 1år senare vart de samma igen, miss fall o hon berättar för famioj o vänner att hon är gravid i v 21:(

Anmäl
2009-04-23 23:12 #5 av: Andi

Jag vet hur det känns. Min man och jag försökte få barn, vi gick på en massa olika behandlingar men inget hände sista försöket kändes det som om det äntligen var något på gång men då fick jag missfall. Då kom syrran och berättade att hon var gravid med sitt andra barn och jag kännde mig helt värdelös, det var ju inte det att jag missunnade henne barnet och egentligen var jag inte avensjuk utan jag kände mer en riktigt stor sorg över att vi inte lyckades när många blir gravida utan att dom vill. Min systers man sa åt oss att det var väll bara att ha sex oftare. Vissa förstår ju ingeting.

Anmäl
2009-04-23 23:15 #6 av: SumacWarmi

Nä, det värsta är nästan alla tanklösa människor som kläcker ur sig fullständigt idiotiska saker... Åhhh, vad jag önskar att alla ville låta sig nöja med att man säger "nej" på en fråga vilken som helst, och inte håller på och insisterar och tjatar och frågar. Jag önskar att alla kunde inse att de kanske inte har med allt att göra alltid...

Anmäl
2009-04-29 11:45 #7 av: SaltisAnna

Hej.

Förstår precis.....

Vi har försökt i 1½ år men nej då... inget...

Nu är en av mina bästa vänner gravid och en annan kompis har nyss fått en bebis... Där lyckades det snabbt.

Jobbigt som fan och inte blir man mindre stressad heller... och jag fyller snart 35. HJÄÄÄLP va gammal jag är!!!!

Jag tänkter testa rosenrot nu, man kan ju prova, tar oxå bisolvon..

Akupunktur är oxå nåt jag funderar på. Vill inte vara med om provrörsbefruktning. Har tid dit men det är över ett år till....

Hoppas det är vår tur snart:)

Mvh

Anna

Anmäl
2009-05-06 09:41 #8 av: jaghetersophia

Jag och min man har, som ni vet försökt få barn i 2 år. Vi har genomgått allt helvete, hormonbehandlingar och IVF - nu är jag gravid i v 5.

Igår berättade min syster och att hon också väntar barn och att det tydligen gick väldigt lätt för dem. De ska ha barn 21 nov och jag 8 jan. Kände bara att det var så orättvist att de skulle få barn före oss som kämpat så länge. Jag fick också sådan press på mig att jag inte KAN få missfall nu, för då skulle allt gå åt helvete. Syrran är ju i vecka 11 och alltså snart över den kritiska perioden så hon går nog rätt säkert. Om jag skulle få missfall nu skulle jag tvingas se henne och hennes tjocka mage som växer och se henne föda barn och det skulle helt enkelt bli för mycket för mig. Jag skulle definitivt inte orka leva med det. Jag fick sån panik och har väl det mer eller mindre fortfarande. Jag känner att jag borde vara glad för deras skull och glad för att de slipper genomgå det jag genomgått för det önskar jag ingen, men jag kan bara inte känna den glädjen. Jag känner även att jag inte kan fungera som ett stöd för henne i graviditeten när jag har fullt upp med mig själv just nu. Om det skulle gå åt helvete för henne och barnet skulle gå förlorat så skulle jag inte orka vara en stöttande syster för jag orkar helt enkelt inte tänka på andra just nu. Jag känner mig besviken för att jag inte längre får vara ensam i rampljuset när vi kämpat så mycket - nu måste jag dela min familjs uppmärksamhet med min syster och jag hade velat ha den för mig själv, för jag behöver så jäkla mycket stöd efter allt jag genomgått. Mamma sa rätt ut åt mig igår när jag försökte söka tröst hos henne att jag var så jäkla egoistisk. Fattar inte hur man kan vara så oförstående? Allt jag behövde höra var att " Jag förstår att allt det här måste kännas jobbigt och orättvist för dig", men ICKE! Jag ringde till min syster och berättade rätt ut hur jag kände och hon sa att hon förstod i alla fall. Jag förstår att det måste ha varit svårt för henne att berätta det för mig. Samtidigt hade jag önskat att hon i förväg kunde förvarnat mig och berättat att "Jag vet att du har det skitjobbigt just nu och förmodligen inte vill höra det här, men vi kommer i alla fall försöka oss på barn vi också nu". Jag hade förmodligen mått piss av det också, men på något sätt visste jag väl att det skulle hända förr eller senare och jag förväntade mig inte att de skulle leva i celibat bara för att jag inte kunnat bli gravid.

Är det NÅGON som förstår mig eller tycker alla att jag är en egoistisk skit?

Anmäl
2009-05-06 11:44 #9 av: madeilene87

#8

jag förstår dig !!!! Jag är givetvis också glad för min lillasyster som ska ha barn i oktober.. MEN jag är fruktansvärt ledsen, arg och besviken på att jag inte blir med barn någon gång eller att jag inte hann före :/ Jag vill samtidigt inte ha barn nu heller för då känns det som att jag stjäl uppmärksamhet från syrran... jag förstår dig helt. Tråkigt att din mamma inte förstår din syn på det hela :/

 

Hoppas verkligen att du klarar dig igenom det hela du med, tror inte alls att du får missfall :) och att ni kan glädjas åt graviditeten tillsammans :)

 

är det hennes första barn också?

Anmäl
2009-05-06 12:49 #10 av: jaghetersophia

jag har ju förhöjd missfallsrisk iom förtunnad slemhinna så det skulle inte förvåna mig :(. Jo det är hennes första också...skittrist med mamma som inte stöttar..nu kommer mitt barn varken ha mormor eller morfar..skitkul..

Anmäl
2009-05-06 13:28 #11 av: madeilene87

#10

okej, men jag tror ändå att du kommer få behålla det där i 8 månader till :)

ja jag förstår dig, för jag vill egentligen inte ha barn nu heller för jag vill vara "ensam" om det så att säga... men samtidigt så vill jag juh ha nu, helst igår haha.

 

jo klart h*n kommer.. varför skulle den inte? :) de kommer älska ditt barn lika mkt som din systers

Anmäl
2009-05-06 13:30 #12 av: jaghetersophia

För att mamma blev förbannad över att jag blev besviken och nu har vi ingen kontakt och pappa är en alkoholist som aldrig brytt sig så därför.. :(..syrran har inte samma pappa som jag så hennes unge kommer ju ha en morfar och hennes och mammas relation är ju också bra...

Anmäl
2009-05-06 13:36 #13 av: madeilene87

#12

ja men det kommer nog släppa om någon dag tror du inte? Hon kan inte vara arg på dig för att du tycker en sak just nu liksom, tycker inte jag iaf :) okej, tråkigt om din pappa :/

 

jag tycker du ska fokusera på det postivia nu :) att du faktiskt lyckats blivit med barn och se till och mys med din sambo nu och bara slappna av. Det kommer lösa sig med din mamma det är jag övertygad om :)

Anmäl
2009-05-06 13:38 #14 av: jaghetersophia

Jo. Mamma är extremt långsynt. "förlåter" aldrig nåt utan vill att jag kryper till korset, vilket jag inte tänker göra.

Mysa med maken funkar inte heller när han befinner sig på annan ort... nu är jag helt ensam..

Anmäl
2009-05-06 14:02 #15 av: madeilene87

#14

 

aha okej, tråkigt att hon är så men jag tror (eller iaf hoppas) att hon ändrar sig snart :) ja menar ni kan inte vara ovänner nu när det händer sån stor grej i ditt liv som du dessutom har kämpat för i evigheter...

 

okej, visste inte att han jobbade borta, då förstår jag om du inte kan mysa med honom just nu :/ men hoppas han kommer hem snart då :)

Anmäl
2009-05-06 14:04 #16 av: madeilene87

har du tagi bort din blogg föresten? :(

Anmäl
2009-05-06 14:59 #17 av: jaghetersophia

jag böt adress till bloggen för att mamma inte skulle läsa mer...så den finns kvar, men på annan adress bara

Anmäl
2009-05-06 20:39 #18 av: mattiz73

Kan vi få den som följer den eller är den hemlkig nu Sophia! Tatt lugnt och försök att inte oroa dig!

Anmäl
2009-05-06 21:00 #19 av: jaghetersophia

Klart ni får :).. skickar adressen

Anmäl
2009-05-06 22:21 #20 av: Minka040

Oj, jag har helt missat att det lyckats för dig Sophia! Grattis, du är värd detta efter allt som hänt. Skrattande Jag brukar läsa din blogg jag oxå. En god vän till mig sitter i samma sits och jag har upptäckt att din blogg är ett bra sätt att försöka förstå och stötta på rätt sätt.

Med andra ord - kan man få nya bloggadressen?

Grattis igen! Jag har på känn att det kommer ett litet januaribarn till er! Glad

Anmäl
2009-05-06 23:03 #21 av: jaghetersophia

Tack.........tyvärr må jag så dåligt just nu :(

Anmäl
2009-05-06 23:11 #22 av: Pyssel83

# 21 Försök att inte tänka så nu Sophia. Du har ju så mycket underbart att se fram emot. Jag ska inte ta ut någonting i förväg, men jag hoppas verkligen att du får behålla ditt barn. Och om du får det så är det ju så otroligt mycket roliga stunder som ligger framför dig och din sambo och erat gemensamma barn. Försök att tänka på det possitiva nu och njut. Njut av att du har ett litet liv inuti din mage. Försök försök försök, både du och barnet mår bättre om du försöker vara positiv. Jag är otroligt glad för din skull och jag förstår presis hur du menar när du skrev tidigare. Och om du tittar runt dig och pratar med dina vänner så tror jag att det är fler som håller med dig och förstår hur du känner. Fokusera på det du faktiskt har, inte på det andra.

Kram Sissel

Anmäl
2009-05-06 23:29 #23 av: jaghetersophia

Tack Sissel. Känner mig bara så jäkla ensam. Jag har inte några föräldrar. några vänner i Örebro har jag inte heller. Det är så himla jobbigt att vara ensam :(

Anmäl
2009-05-06 23:37 #24 av: Pyssel83

Det förstår jag absolut. Kan verkligen inte vara kul. Jag har aldrig varit i samma situation, men det är klart att man känner sig ensam i så fall. Du får se mig som en vän, så har du en i Örebro i varje fall. :)

Anmäl
2009-05-07 00:17 #25 av: mattiz73

Snart får du vänner när du ska gå kursen på mödra tillsammans med andra som väntar sitt första barn!

Anmäl
2009-05-07 13:31 #26 av: jaghetersophia

jo just ja pyssel- du är Örebroare :). Mamma ringde igår och nu har hon åter poängterat att vi inte ska ha ett förhållande - trist. Lite synd att man måste gå mammakursen i Lundby (Vivalla) när jag planerar flytta till Lillån för då blir dte långt att ta sig för att träffa dem man gick mammagruppen med :(... Tyvärr fick jag inte skriva in mig i lillån på en gång eftersom vi inte hittat nåt hus där än..

Anmäl
2009-05-07 18:40 #27 av: Pyssel83

Japp det är jag. :)

Vad tråkigt med din mamma. Men som sagt, du kommer få många vänner ändå. Visst blir det en bit att ta sig från Lillån till Lundby, men det är ju i samma stad i varje fall. Du får försöka se allt så positivt du kan.  

Anmäl
2009-05-07 21:16 #28 av: jaghetersophia

idag ringde pappa - han var berusad som alltid (ingen surprise direkt) - inte sa han grattis till varesig min födelsedag eller graviditet, men det hade jag inte förväntat mig heller. Vilka föräldrar man har...*suck*

Anmäl
2009-05-08 23:07 #29 av: Lizzlot

Hej och tack för era historier... skönt att höra att man inte är ensam om de här "förbjudna" känslorna...

Känns lite extra tufft nu ikväll. När jag ringer min mor för att önska henne och pappa trevlig helg och för höra allt om lillasyrrans första UL... allt medan mensvärken moler...:( 

Fick kämpa med all min självdisciplin för att hålla god ton och inte börja storgråta i telefonen...

 

jaghetersophia - ett stort grattis till din graviditet, önskar dig all lycka! (Har smygläst din blogg lite...)

Anmäl
2009-05-08 23:19 #30 av: jaghetersophia

Usch, sånt är ju jobbigt :(..visste dina föräldrar om att ni också försöker? Du är välkommen till min blogg alltid :) Tack för garattiset :)

Anmäl
2009-05-08 23:26 #31 av: Lizzlot

Nej jag har inte sagt att vi försöker men jag är ju 28 år och har varit gift ett tag nu så de visst måste de fundera.

Till skillnad från min syster har jag ett ganska stelt förhållande till mina föräldrar. Jag har aldrig riktigt känt att jag kan, eller vill, prata om personliga saker med dem.

Tack, din blogg är en av få som jag verkligen får ut något av att läsa. Du skriver bra!

Anmäl
2009-05-09 16:33 #32 av: jaghetersophia

Jo ibland är det bättre att inte berätta nåt alls än berätta för någon/några som ändå ldrig kan förstå vad man går igenom :/. Vad kul att du känner att du får ut något av bloggen :)

Anmäl
2009-05-09 16:37 #33 av: mattiz73

Jag gillar oxå din blogg Sophia! Intressant med en blogg om kampen och sen lyckan! Är allt bra idag Sophia??

Anmäl
2009-05-09 18:58 #34 av: jaghetersophia

bättre iaf :) nu skiter jag i mina föräldrar och lever mitt eget liv..

Anmäl
2009-05-10 02:05 #35 av: mattiz73

Det tycker jag att du gör rätt i!

Många föräldrar tycker (vill) att barnen ska älska dem ovillkorslöst och det gör barn men jag tycker att jag som förälder måste förtjäna mitt barns kärlek. Förstår du hur jag menar??

Min son älskar mig jättemycket men jag kan inte bara tro att den kärleken finns kvar vad jag än gör utan jag måste hela tiden göra saker för att förtjäna den. Jag menar inte då att skämma bort honom med saker och låta honom göra som han vill. Utan jag som förälder måste fostra honom till en bra medmänniska, visa honom känslor, ha tydliga gränser och vara en bra förälder helt enkelt.

Min mamma har inte alltid förtjänat min kärlek, hon har gjort mig ledsen och besviken ett antal ggr. Men hon vet om det och säger själv att man måste inte älska sina föräldrar. Många ggr ligger besvikelsen i de val hon gjort, tex valt en man före mina syskon osv. Nu lever hon ensam och vi har en bättre relation idag men vi har 45 mil till varandra. Jag älskar min mamma men ibland mer och ibland mindre pga de val och åsikter hon har. Hon vet att jag blir förbannad när hon lägger sig i hur vi uppfostrar vår son. Hon är sträng och har höga krav medan jag är mer avslappnad och tar det lugnt.

Förstår du vad jag menar Sophia?? Vi är fler här ute som har en komplicerad relation till våra föräldrar.

Anmäl
2009-05-10 10:16 #36 av: jaghetersophia

Jag förstår. Mamma ringde igår och bad tillslut om ursäkt så nu är detta löst iaf..skönt

Anmäl
2009-05-10 10:37 #37 av: Pyssel83

Vad skönt för dig Sophia!! Du ser, det löser sig till slut. Man får inte lägga för stor energi på saker man egentligen inte kan göra någonting åt. Och det är väl bara bra om man kan visa sina riktiga känslor för sina föräldrar och bli arg på dem ibland. Precis som mattiz73 skriver så kan ju inte föräldrar göra precis hur de vill bara för att de är föräldrar.

Jag tycker det är bra att du fokuserar på ditt eget liv nu, jag tror du behöver det. Det är ju ganska mycket som händer med kroppen när man är gravid och mycket som skall fixas runt omkring. Så du behöver nog den fokusen på dig själv.

 

Anmäl
2009-05-10 13:06 #38 av: mattiz73

Bra sagt Pyssel83! Precis vad jag ville ha sagt! Fokusera på sig själv och ta tillvara på tiden! Tänka positivt!

Vad bra att din mamma tog sitt förnuft tillfånga!

Anmäl
2009-05-10 15:22 #39 av: jaghetersophia

Jo jag kommer fortsätta tillåta mig att vara lite egoistisk :).....

 

Anmäl
2009-05-10 15:26 #40 av: mattiz73

Det är tillåtet! Dessutom är du inte så ego eftersom du bär på något som du ska vara rädd om!

Anmäl
2009-05-10 19:29 #41 av: jaghetersophia

Det är ju sant :)

Anmäl
2009-05-17 12:34 #42 av: szirius

jag har inte varit inne på denna sajt på ett tag - vill bara säga grattis till graviditeten!Skrattande

Anmäl
2009-05-17 13:34 #43 av: [kvasthilda1972]

Jag var så avundsjuk på alla dessa lyckliga mammor så jag hade jättesvårt att ta ett barn och hålla det och även vara glad för deras skull... Jag hittade på att jag var tvungen att göra andra saker så jag kunde dra mig undan.... Man förväntade sig ochså att man skulle säja " Oj så söööt hon/han är!!!"

Nu när jag har min dotter på 5 mån så tvingar jag aldrig på henne på folk och väntar mig inte heller på att folk ska gulla med henne och säja att hon är sååå söt, gillar inte att man säjer sånt allt för slentrianmässigt bara för att man väntas säja sånt om andras barn, dom ska komma fram till min dotter bara om dom själva vill!

Anmäl
2009-05-17 22:37 #44 av: Lizzlot

#43 - Så skönt att du säger så. Har precis kommit hem från min mans bästa vän med flickvän där jag på en gång blev satt med deras 3 månaders bebis i famnen... och jag kan inte säga annat än att det gör så ont... (att denna bebis kommit till världen lite av misstag när hans föräldrar bara känt varandra i ett par månader gör väl inte att känns direkt bättre...) Samtidigt tycker jag ju så mycket om det där lilla knytet och skulle verkligen vilja vara kapabel till att gosa och jollra med honom...

 

 

Anmäl
2009-05-19 00:05 #45 av: [kvasthilda1972]

#44 - Visst är det konstigt att dom som Inte bör ha barn alls får flera sycken, min sambos ex har 8 barn varav 1 med min sambo och soc har ofta haft henne under utredningar, hon är även dömd av tingsrätten för misshandel av sin äldsta son.... Bedrövligt!!!

Och dom som inte planerar få barn kan bli gravida hur lätt som hellst medan vi som verkligen vill ha ett barn som vi kan slösa vår kärlek på och ge dom bästa förutsättningar vi bara kan, vi får kämpa!

Orättvist!!!!!

Det där om att gosa med barnet var jag också rädd för eftersom när jag väl hade barnet i fammnen så blev jag ännu mer sorgsen nnär jag gav det till sin mor.

Anmäl
2009-05-19 00:29 #46 av: szirius

Oj, så olika man kan känna.Jag älskar verkligen att hålla bebisar, visst är det en sorg att jag inte har en egen, men just i stunden då jag ser in i en bebis ögon så känner jag inget annat än kärlek...

Dessutom är jag lite skrockfull , för det sägs att " det smittar" om man gullar mkt med bebisar...inte för att jag skulle göra det endast av den orsaken, det måste ju kännas bra på riktigt såklart...

Visst kan man tycka att det känns orättvist att vissa blir gravida utan att ens ha försökt, medan många av oss andra får kämpa många år,kanske förgäves tom ...men jag tycker ändå att ett barn ALLTID är ett fantastiskt mirakel oavsett hur och till vilken de kommer.Och jag mår bättre av att försöka glädjas åt andra, se miraklen i stället för att vara bitter över min egen situation.

En tanke jag fick nu: vill inte ni här som skriver och har små bebisar/ är gravida berätta hur det slutligen lyckades? Dela med er av tips och råd, för jag antar att om ni är på denna sida själv har kämpat och vet vad det innebär? Att få läsa om er som " lyckas" känns som något positivt, man får hopp av det! Glad

Anmäl
2009-05-19 19:40 #47 av: Yarrow

Jag håller med szirius. Min bästa vän ringde mig och berättade att hon är gravid. Jag blev så glad att jag började gråta. Jag va på jobbet också så det gjorde ju inte saken bättre. Va tvungen att gå på toaletten och gråta lite av lycka innan jag kunde återgå till arbetet :)

Jag är verkligen så lycklig för deras skull samtidigt som jag är ledsen för min egen skull. Jag och min fästman har provat i 4 år nu medan hon och hennes kille har varit tillsammans i ett halvår.

Men man får inte blanda ihop andras lycka med sin egens olycka.

Anmäl
2009-05-20 15:33 #48 av: szirius

#47 Men man får inte blanda ihop andras lycka med sin egens olycka.

så sant...Kyss...det kan vara svårt såklart...första stinget kan vara en avundsjuka, men man kan hitta tillbaks igen och inse att deras lycka inte på något sätt kan förstöra för mig, om jag inte själv tillåter det.Och alla får vi våra prövningar...att bli gravid efter ett halvår kan ju få sina svårigheter också, att de inte känner varandra lika djupt...den som lever får se.

Men nog känns det bättre i hjärtat att kunna glädjas åt andra, om man nu inte kan glädjas för sin egen skullGlad

Anmäl
2009-05-20 16:11 #49 av: Yarrow

#48

Verkligen. Man vill ju att folk ska glädjas med en själv den dagen man blir gravid också :)

Anmäl
2009-05-21 11:38 #50 av: [kvasthilda1972]

#46 Visst kan jag berätta hur jag blev med barn...

Jag hade börjat acceptera att jag skulle förbli barnlös och funderade på vad jag skulle göra istället, jag planerade att ta med min sambo och resa till olika delar av världen och upptäcka den och göra allt som en barnfamilj har svårt att göra.... Jag brydde mig inte längre att hålla koll på min ägglossning utan tänkte njuta av livet. Då rasslade det till!!!

Psyket har verkligen en stor makt över kroppen, så när jag släppte tanken på att bli med barn så hände det... Jag har fått dom råden föut men oj så svårt det är att släppa tanken på att bli gravid, det tog flera år...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.