Barnlöshet

Att leva med barnlöshet

2009-03-02 14:23 #0 av: karinr

Hej,

Jag tycker det är svårt att hitta sajter/bloggar där folk pratar om "Att leva utan barn", d v s att inte ens försöka längre utan faktiskt fortsätta att leva på. Hitta en mening även utan barn.

Klart det finns en mening med att leva även om man inte har kunnat få barn. Annars skulle jag ju ha fallit ned död vid det här laget. Det är bara det att det faktiskt inte verkar som om någon talar om det.

De flesta bloggar handlar om att man inne i IVF- eller adopterasvängen och då är det jobbiga behandlingar, väntan, besvikelse och förhoppningsvis efter mycket möda till slut ett litet barn på väg.

Men var tar alla vi vägen som det är kört för, som inte orkar hålla på längre med behandligar, som börjar bli för gamla eller inte har råd att adoptera?

Själv börjar jag så småningom att förlika mig med att det inte kommer att bli några barn. Ibland hugger smärtan till och det känns helt meningslöst, speciellt när någon annan har ett roligt besked om att de är gravida. Jag har en 41-årig kamrat som jag inte trodde ville ha barn, men som nu är gravid. Jag ÄR jätteglad för hennes skull, men också så ledsen för min och min sambos skull.

Jag har kommit fram till att jag har tre saker att välja mellan för att hantera vår barnlöshet, för det blir nästan ett val man måste göra.

1. Jag kan ta livet av mig - Har aldrig varit ett alternativ, jag gillar livet för mycket.

2. Vara ledsen resten av livet för att jag aldrig fick några barn - Men det verkar nästan vara ett ett sämre alternativ än att ta livet av sig.

3. Hitta andra saker som gör livet värt att leva - Och det är inte lätt med alla barnvagnar och stora magar runt omkring. Och alla som säger att, vänta bara och slappna av så ska du se att det går till slut...

Eller så säger de... "ja, men barn är ju inte allt", men det enda de kan prata om är deras egna barn och alla barnaktiviteter de gör tillsammans med andra familjer. Hela samhället verkar ju uppbyggt kring barn.

Har man som jag hund så är man ju lite paria. Då ska man ibland låta alla barn klappa hunden och ibland hålla den så långt bort från barnen för det blir så rädda.

Jag låter kanske bitter, och det är jag väl ibland. Eller snarare ledsen över att det blev så här.

Men det är ändå alternativ 3 jag har valt - hitta andra meningar med livet. Jag kan ju inte göra något åt det mer än det jag redan har gjort. Det kommer förmodligen alltid att vara en sorg att inte ha fått barn och sen barnbarn när ALLA andra får den gåvan. Men jag försöker att tänka på allt jag kan göra och jag har barn runtomkring mig som jag är viktig för och som jag försöker snylta på om jag behöver. Jag kan ju dessutom åka hem när de blir jobbiga :-/

Jag efterlyser fler som gått igenom en massa behandlingar och kval men som till sist kommit till att de nog får leva utan barn. Jag skulle vilja veta att jag inte är ensam och hur andra hanterar sin sorg och lever vidare.

 

Anmäl
2009-03-02 21:07 #1 av: szirius

Ett tips är att, om du har tid,lust och ork skapa en egen sajt kring just dessa frågor! Det finns säkert många som skulle vara intresserade av detta. Det låter som att du funnit ett positivt sätt att förhålla dig till din situation."Det man inte kan förändra får man acceptera, den som inte gör det är en dåre" var det nån klok som sa en gång...

Du är definitivt inte ensam! Jag önskar dig lycka till i ditt sökande efter andra!!

Anmäl
2009-03-03 10:38 #2 av: Ioma

Jag gör en forumdel som heter Att leva utan barn så länge ;-)

Mvh
Marika "Ioma"

Sajtvärdinna på barnlöshet www.barnloshet.ifokus.se
Jag anordnar HexMeet i Småland
Min hobbyblogg & dagbok: http://www.ioma.se

Anmäl
2009-04-05 18:12 #3 av: CaraCosmo

Hej Karinr!

Jag lever i samma dilemma. Försöker så gått det går att komma till ro med alternativ 3, att finna glädje i tillvaron utan egna barn.

Från början ville jag egentligen inte ha barn, ville vara fri och kunna göra vad jag vill. Jag till och med såg ned på kompisar som skaffade barn och tyckte det var en fälla. Kommentarer som "Det är meningen med liver" bara fnös jag åt. Jag tänkte att kvinnor blir svaga av att skaffa barn eftersom de får ett handikapp jämtemot män. Jag kommer ihåg när jag var runt 20 år att jag tänkte 'Den dan när jag bestämmer mig för att skaffa barn kommer det att vara försent'. Tyvärr visste jag inte hur rätt jag hade!

Min äventyrslust gjorde att jag hamnade i Skottland där jag nu lever, jobbar och är gift med en Irländare. Via dykning fann jag min perfekta man! Vi har samma intressen; dykning, vandring, slalomskidor, vattenskidor, golf, segling etc. etc. och vi ville inte ha barn!

Nu hör det till saken att min man hade varit gift tidigare och redan hade en dotter, så av naturliga skäl tyckte han att det räckte. Han är inte särskilt förtjust i familjeliv generellt sätt. Har dålig erfarenhet från sina föräldrar, de är båda skilda och omgifta, och tycker familjeliv och släkt kan vara lite av en fars.

Vi har känt varann sedan 2001 via dykklubben. Varen 2003 blev vi tillsammans, 2005 förlovade vi oss för att sommaren 2006 gifta oss. Jag skulle just fylla 40 år och min man 38. Jag var själalycklig. Såg framemot att vara gift, det var min ambition. Vi tyckte båda vi hade "The Best of Both" som vi brukade säga, dvs varannan helg var vi en familj tillsammans med hans då 5-åriga dotter, och varann helg hade vi tid för varandra och kunde göra vad vi ville.

I augusti 2006 pratade jag med min närmaste kompis som precis hade fått sitt andra barn, hon var i samma ålder som jag dvs 40. Hon pratade om hur underbart det var att få barn och att bli mamma. Hon och jag har känt varandra sedan tonåren så hon känner mig väl. Hon har själv aldrig fattat vad det innebär att ha barn, hon har alltid haft djur runt omkring sig, katter och hästar, och tyckt att det var livet. Sedan hon träffat sin nuvarande man kom hon på andra tankar för han ville gärna ha fler barn. Efter att ha pratat med min kompis, då kom vändpunkten. (Ibland önskar jag att denna konversation aldrig hade inträffat, kanske hade jag då fortsatt att må alldeles utmärkt och varit lika lycklig som jag var innan?!)

Helt plötsligt kände jag att jag kanske har gjort ett fel val? Kan hon ha rätt? Kommer jag att ångra mig resten av mitt liv ifall jag inte skaffar barn? Jag rikigt kände hur marken gungade under mina fötter. Jag har egentligen aldrig diskuterat mitt beslut att inte skaffa barn med någon utöver min man, så hennes övertygelse var omskakande. Jag diskuterade med min man som inte alls förstod vad jag pratade om. Han vart väldigt irriterad och menade att jag helt plötsligt utan förvarning hade ändrat inställning (vilket var sant). Detta pågick hela hösten, jag velade fram och tillbaka medan min make förlorade humöret allt oftare. Relationen mellan oss var minst sagt infekterad. I november slutade jag med p-piller, det var troligtvis dags i alla fall efter 20 år. Vi började ha oskyddad sex och min man, även om han inte ville ha barn, sa 'händer det, så händer det'. Innerst inne visste jag att han önskade att jag inte skulle bli gravid. Vi åkte på bröllopsresa till Sydafrika i januari 2007 vilket var en underbar och välbehövlig semester för oss båda!

Under våren föreslog min man att jag skulle införskaffa en mätare som avläser via urinen vilka dagar som är röda dagar varje månad, när man normalt inte ska ha sex, men i vårt fall de dagar att ha sex på för att bli gravid! Jag hade väldigt oregelbunden menstruation, varierade från dag 16 till dag 40! Så att veta när ägglossningen inträffade var ett mirakel! Enligt regelboken skulle jag vänta ett år innan jag skulle gå till läkare ifall graviditet uteblev, visste inte att vid min ålder troligtvis ett halvår räckte, därefter utredning. Vi var också mycket upptagna under 2007 för vi köpte hus och flyttade ut på landet vilket också innebar helrenovering av huset. Jag försökte avsluta mina studier vilket jag läste på halvfart utöver mitt heltidsarbete, så jag tänkte att jag inte blivit gravid för jag stressar runt for mycket osv. Dels passade det inte riktigt att bli gravid mitt i alla bestyr, så jag bekymrade mig inte så mycket för det hela.

I mars 2008 uppsökte jag läkare eftersom vi hade nu i ett år+ försökt att bli gravida. Via min privatförsäkringen kunde jag få en utredning gratis. Blodprov togs och till min förfäran fick jag reda på att jag hade inga ägg kvar! Min niva var 0.9 pmol/l så inte ens IVF var tänkbart! Ända utväg var via äggdonnering. Läkaren rekommenderade en klinik i Spanien. Först tänkte jag, varför inte? Min mans dotter har mörka drag, bruna ögon och brunt hår, hon har en kvarts Egypt i sig från sin morfar. Min man var förfärad och sa att han inte alls var intresserad att gå så långt i att försöka bli med barn. På sätt och vis håller jag med, det hela kändes plötsligt väldigt forserat.

I slutet av april blev jag helt plötsligt gravid! Först panik (klarar vi detta ekonomiskt, kan jag gå ned i arbetstid, hur mycket ersattning får jag via min arbetsgivarare osv, Storbritannien har inte särskilt generösa familjeersättningar som Sverige t.ex), sedan en underbar lycka! Jag var i 4:e veckan och kände redan hur kroppen började förändras, brösten växte osv. Min man var underbar! Jag var nervös innan jag berättade det för hononm eftersom han hade varit så emot alltihopa med ett nytt barn, men han visade inget annat an stöd och uppmuntran. Detta lyckorus varade i en vecka innan mitt missfall kom slutet av maj.

Men jag lät mig inte falla i missmod. Jag visste det. Kan jag bli gravid en gång så kan jag bli gravid igen! Det är ju jättevanligt att få missfall. Jag var vid gott mod, så nu kom termometern fram för att riktigt pricka in min ägglossning. I september, efter ytterligare research på nätet började jag inse att det skulle till ett mirakel om jag skulle bli gravid. Läkaren hade haft rätt, äggdonnering är det anda möjliga i min situation. De få ägg som är kvar är av för dålig kvalitet och kommer att resultera i missfall. Jag och min man gjorde ytterligare ett besök hos läkaren för att diskutera. 

Vi fortsatte under hösten 2008 att fram och tillbaka diskutera vad vi skulle göra, för och nackdelar och vad det skulle innebära ifall vi provade med äggdonnation. Vid ett tillfalle sa min man att vi gör som du vill 'Vill du verkligen ha ett barn så åker vi till Spanien'. Jag kände mig inte säker. Det kändes som jag var ensam om det här beslutet helt och hållet. Ifall vi senare ångrade oss eller det inte blev så bra som vi tänkt oss kommer allt vara mitt fel. Jag velade fram och tillbaka, pratade med ett par nära vänner om mitt dilemma. Jag tänkte att jag låter det bero till nyår, då måste jag ha fattat mitt beslut. Kan ju inte fortsätta så har längre till, känns nästan som jag / vi har förlorat tre år på att vanka av och an med tanken med eller utan barn. På något sätt anpassade jag mitt liv och det satte hinder ivägen för långsiktiga semesterplaner, just ifall att jag skulle vara gravid, då kan vi ju inte åka skidor eller dyka osv.

I januari 2009 tog jag upp ämnet igen, vi var precis på väg från gymmet när jag sa att jag hade bestämt mig, jag ville att vi åkte till Spanien. Min man var rasande, jag tror aldrig jag har sätt honom så arg! Han till och med hotade med skilsmässa! Han skrämde mig så mycket att jag tänkte 'Nä fy fan, med honom vill jag inte ha barn'.

Nu försöker jag att komma till ro med 'beslutet' att vara barnlös. Han är jätteglad, har massor av projekt på gång och för honom känns det som om livet börjar, han planerar att starta firma, planerar dyksemestrar och annat och ser framemot när hans dotter blir 18 om 10 år för då är vi mer eller mindre helt fria att bo / leva / göra vad vi vill.

Jag har ont i magen, och känner ska livet vara så här? Var det inte mer än så? För mig känns det som om jag har nått högt i min karriär - så det behovet är tillgodosatt, vi bor utmärkt för att uppfostra barn, äventyrsbehovet har minskat för min del, dyker och golfar emellanåt, men det spelar inte så stor roll i mitt liv längre. Jag är redo for ett lungt och harmoniskt familjeliv med andra komponenter i tillvaron. Jag känner som en del andra har nämt i artiklar, 'Vem kommer att besöka mig när jag blir äldre?' - jag har ju inga egna barn. Vad händer när min make är död och jag fortfarande lever?

For två veckor sedan var jag hemma i Sverige for att fira min fasters 80-års dag. Hon har varit relativt dålig men nu känner sig piggare så hennes barn organiserade hennes födelsedag. Vem kommer att fixa min 80-års dag ifall jag inte orkar? Min 10 år äldre bror (som då är 90 år!) eller hans barn? Kanske min mans dotter, men kan jag lita på det? 

Usch, det känns jättejobbigt just nu. Det jobbigaste av allt är att min man inte förstår mig överhuvud taget. Han fick ju allt! Visst har jag glädje av hans dotter och vi har kul tillsammans, men det är inte samma sak. Hon säger ofta att hon saknar mamma eller pappa, pappa ska läsa saga osv. Ibland blir jag så arg och ledsen när min man stoltserar med sin dotter, visar kort pa henne och sätter upp almanacka med henne i köket osv. Jag vet, det är sjukt att känna så, men jag kan inte rå för det. På ett sätt vore det enklare ifall det inte fanns ett barn med i ekvationen. Jag skulle kanske känna annorlunda då.

Samma helg som vi besökte min faster träffade jag min kompis igen med sina två barn. Jag kunde riktigt känna hur stolt och lycklig hon var (nåval, hon har just nu varit sjukskriven pga av stress på jobbet som hon mycket riktigt sa hon skulle ha klarat av bättre ifall hon inte hade barnen att ta hand om också, så en del baksidor finns det ju förståss också). Jag satt med ont i magen mest hela kvällen, livrädd att ämnet om barn skulle komma upp för det kändes som om jag skulle brista.

Jag har alltid kännt mig priviligerad att kunnat göra vad jag vill, har ett välbetalt och meningsfyllt jobb. Men vad betyder allt detta ifall jag inte är lycklig? Vi skaffade två kattungar i höstas, mestadels för min mans dotter men det har även gjort oss gladare, men inte kan det ersätta ett barn!

Vad ska jag göra? Just nu känns livet skit. Kanske min man har rätt, njut av ett barnfritt liv (åtminstonne varannan helg) och vara fri om tio år eller så, eller ska jag tvinga honom till Spanien för att tillfredställa min barnlust och vara bundna och lusfattiga tills vi är pensionärer? Ev. framhäva en skildsmässa på köpet?

Välkomnar synpunkter från de som är eller har varit i liknande situationer. Hjälp!?

Anmäl
2009-08-25 16:18 #4 av: liflo

Ser att det var länge sedan den här tråden var aktiv. Vill bara säga till dig karinr, om du läser, att du inte är ensam. Det är kämpigt som tusan att leva med att det inte blev något barn av allt man gått igenom, alla förhoppningar, allt som kroppen fått utstå i form av hormoner, undersökningar...

Så hur går man vidare? Stå ut med provocerande uttalanden som att barn är meningen med livet. Jag vet ju att meningen med livet inte bara är att få barn, jag tycker mitt liv har en mening och inser att det finns massor av annat. Sen är det en sorg som man kan bearbeta och leva med, en erfarenhet.

Men som sagt, det finns fler i samma situation.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.