2008-05-30 01:32 #0 av: MaMaMade

Jag fick, när jag var som mest aktiv på adoptionsforumen, ofta höra från adoptionsorganisationer att man måste sörja klart sitt ofödda barn innan man är redo för att adoptera.

Menar de det barn som skulle bära mina o min mans gener? Ja, i så fall kanske de har rätt...om man nu tycker att det är viktigt. Personligen tycker jag att det är skitsnack, för vem kan veta hur det barnet skulle ha sett ut? Det hade kanske liknat en anfader 100 år tillbaka! Jag brukar säga att det nog var tur att vi aldrig fick vårt bio-barn för det hade säkert fått mitt hemska humör, tunna hår o dåliga immunförsvar o hemska tider om det fått min Gubes stora huvud...då hade han fått föda det själv!

Däremot har jag sörjt, sörjer o kommer alltid att sörja den graviditet som jag aldrig fått uppleva! Det måste vara ngt väldigt speciellt att bära på en levande varelse som är så starkt bunden till en själv.

För ett år sedan kom jag in i klimakteriet. Först undrade jag vad 17 som stod på då mensen inte kom som den skulle o sedan uteblev i flera månader. Magen bulnade upp, jag mådde lite "konstigt" o efter några månader "ryckte" det på samma ställe stup i kvarten. Jag ömsom funderade o ömsom förträngde...kunde jag vara gravid. Det var jättejobbigt! En del av mig ville att det skulle vara så, jag hade ju längtat så mkt efter att få prova på att vara gravid. Den andra delen bävade...vi hade ju redan 3 barn, taskig fysik, taskig ekonomi o tänk om det skulle vara ngt "fel" på det då jag var så gammal! Nåväl, slutligen gjorde jag (2 för säkerhets skull) gravtester o de visade nada. Kontaktade kvinnokliniken på sjukhuset, fick komma dit på koll, göra lite tester o det visade på för tidigt klimakterium.

Jag är glad att slippa mensen, lite jobbigt när man inte vet om o när det dyker upp men det är sällan för mig. Dessutom har jag alltid mått pyton av den; PSM så det tjongar om det, ont i magen, ont i ryggen, svimmningskänsla...you name it! Jag mår dessutom oförskämt bra, inga vallningar här inte...änsålänge! Men när jag ser en gravid mage...en nyfödd bebbe...jo, nog är jag lite ledsen alltid!