2011-04-01 00:05 #0 av: Elisabeth Mattila

Vid 55 års ålder gifte jag mig med min man, som har två barn samt fem barnbarn, har god kontakt med alla. Jag har tre härliga syskonbarn. Samt många vänner med barn. Själv har jag inga barn, vilket aldrig har varit ett stort bekymmer. Men för några månader sen fick jag en kris. Jag vet att jag inte kan få barn längre, nu har väl det värsta gått över.

Tog ett cellprov i januari på Familjecentralen. Vad såg jag där? Jo tidningar om graviditet och bebisar/ småbarn. Jag fick ett spel, trots att det är mycket naturligt att dessa tidningar finns just där. Så dumt. Innan jag hann göra något, kommer en underbar barnmorska in i väntrummet och tar hand om mig. De mammor som får henne kan vara lyckliga! Jag sa inget om mig, men fick ändå en pratstund om provet. Framför allt - hon tog sig tid!

Så jag önskar en liten dikt av någon som beskriver det smärtsamma, men också glädjen över att inse att så blev mitt liv. Jag som aldrig över huvudtaget trott att jag skulle gifta mig, har ändå fått den rätte i mitt liv. Dikten vill jag kunna läsa i samband med en kristen andakt.

Tack på förhand! /Elisabeth