Barnlöshet

Vet inte hur jag ska takla alla känslor

2012-08-28 12:05 #0 av: metaley

Känner att jag behöver få skriva av mej lite.

Jag och min man har vart ettpar i 5 år, vi har försökt i ca 3 år nu att få barn. Min man ser de inte som en stor sak, vi e båda 25 och har all tid i världen.

Men jag vet att om man ska få hjälp så är väntetiden lång och hella prossesen efter de.

 

Har ringt runt hela dagen för att få något svar på hur vi ska börja med allt och vet att vi ska försöka få komma till nån utredning men där jag bor gör dom inte de.

Jag vill inte gå till någon privat klinik utan vill gå via länstinget men får inget svar nånstans.

 

Allt börjar kännas hopplöst nu! Alla runt om kring oss har fått barn eller är gravida.

Hans föräldara frågar hela tiden när dom ska få blir farföräldara och allt.

 

Vet inte vart jag ska ta mej till längre, vill så gärna ha ett barn men magkänslan säger att vi aldrig kommer få ett. Och de mest jobbigaste e att se alla som har ben och inte uppskattar de, dom tycker bara de e jobbigt och tar inte vara på tiden med sina barn och hittar på saker.

Kan även säga att jag jobbar på förskola så får se mycket sånt.

 

Jag ber om ursäkt att det är ett väldigt rörit inlägg men nu skriver jag bara allt som kommer upp.

Anmäl
2012-09-02 12:09 #1 av: Åsa S

Ni är väldigt unga så det är inte så akut och stressigt som du tror att söka  det är väl mera ifall du passerar  30 med flera år och inget hänt som man kan börja känna det finns tidspress och jag tror ni kanske behöver prata med nån så ni får stöd.

+Det psykiska påverkar ju fertiliteten väldigt mycket, är ju mer än ett par som kämpat i åratal för att få barn och sedan då man accepterar att det inte funkar och man kanske har hunnit adoptera barn och man kopplar av i kroppen och inte känner den där pressen och stressen längre och bara njuter av livet och vips så råkar man bli gravid. Så var det för min kompis familj när jag växte upp hon och hennes tvillingsyster adopterades för att deras föräldrar försökt i så många år att bli gravida och inget hände men ca 2år efter adoptionen så blev deras mamma gravid på naturligt sett så de fick en lillebror som var föräldrarnas biologiska barn.

 

Tycker även ni ska prata med era föräldrar om att ni vill ha barn och att ni försökt få barn men inget händer då kommer de sluta fråga och mera vara ett stöd och en hjälp ifall de är någotsånär normala föräldrar. Föräldrar brukar finas där som stöd i jobbiga situationer och de brukar inte vilja förvärra det. Kan ju kännas ännu mer påfrestande psykiskt ifall de frågar och du känner pressen ännu mer för det kan ju motverka själva syftet. Är inte något man måste skämmas för ifall man inte lyckas få barn så jag tycker faktiskt inte man ska dra sig för att berätta för de man har nära både familj och vänner.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.