Börjar man grotta i det så finns det alla de nämnda sjukdomarna i de flesta släkter. Ingenting att bry sig om 🙂

Hade jag haft en ärftlig sjukdom som är livsbegränsande hade jag tänkt mig för många gånger innan jag lät mig bli gravid.

Nu kan ju alltid adoptera. 🙂

//Jezzysnor

Jag är gravt överrörlig och har skolios. Överrörligheten har jag ärvt från min pappa, min bror är också överrölig dock bara i knäna. Jag i hela kroppen, så pass att jag nog lär hamna i rullstol vid 30 års åldern. Jag vill inte sätta barn till världen bla pga det. Hur man gör är ens egna val och hur pass allvarligt det man kan nedärva är.

Jag har skolios och hade astma som liten, hade tur då det växte bort. Min pojkvän har astma och är pollen allergiker. Det kanske inte är allt för mycket men vi har ändå diskuterat om det vore rätt att sätta ett barn till världen om den nu skulle lyckas få skolios. Jag har haft otroligt ont av det och det har begränsat mig så otroligt mycket. Men adoption är något vi börjat öppna ögonen för mycket senaste tiden.

Vi får helt enkelt låta tiden utvisa hur det blir med våra barnplaner.

Skulle man inte få skaffa barn för att man har ärftliga sjukdomar i släkten kommer ingen att kunna få skaffa barn eftersom många sjukdomar kan hoppa en el flera generationer.

Jag och min man försöker att skaffa barn nu trots div sjukdomar som jag (AS, Reynauds m ledvärk, allergi, IBS, laktosintollerans), min man (allergi, astma som liten), Min släkt (bröstcancer, alkoholism, hjärncancer, AS, leukumi, allergi, Diabetes, ALS, glutenintollerans) och min mans släkt (all cancer, alla hjärt/kärlsjukdomar, alkoholism, allergi, Astma, exem) har.

Och då har vi många i min släkt som varit frisk och blivit 100+ och jag har ändå hittat det i släkten, gräver man efter sånt kommer man hitta det i alla släkten och alla skulle få avelsförbud.

Mycket av sånt som är ärftligt minskar risken drastiskt med tex bra kost och motion så jag tror man kan vara medveten och göra så mycket som möjligt för att undvika det men inte sätta avelsförbud på sig själv om inte man känner att man verkligen inte vill/orkar ha barn.

Sen är man sjuk så är chansen minimal att få adoptera vad jag förstår då de flesta adoptionsländer tillåter inte att nån av adoptionsföräldrarna är sjuk.

Jag kan lägga till att även om många av problemen jag har är ärftliga så är jag inte arg på nån av mina föräldrar för det och jag har aldrig varit det heller.

Men man kan ju göra provrörsbefruktning (inte rätt benämning dock) där man låter ett befruktat ägg dela sig så det blir 8 celler och sen välja ett friskt och stoppa in.

Sen kan man göra moderkakstest. Jag fick veta att jag har en dödlig sjukdom när jag var gravid. Jag fick då göra moderkakstest och tack och lov var fostret friskt. Är det sjukt så kan man göra abort.

Med nästa barn vill vi göra det jag skrev överst, men det är liten chans att det lyckas. Och det kostar. Vi hade ju "tur" att jag blev gravid med ett friskt barn innan jag visste att jag var sjuk. Men vågar jag chansa med barn nr 2? Det kostar också. Första (eller tre) försöket är gratis, men har man barn sen innan så får man betala själv. 

DET ÄR ABSOLUT INTE HOPPLÖST! Inte ska man behöva gå barnlös pga att man har en ärftlig sjukdom! En frisk person kan gå över gatan och bli överkörd i unga år. Man får ändå tänka att man är två föräldrar och så finns det mor- och farföräldrar och vänner och övrig släkt som ställer upp OM man nu har oturen att ha en sjukdom som förkortar livet. Bara för att man kommer dö vid 50 istället för 70-100 år så har man fortfarande rätt till att bli gravid och få barn. Förr i tiden skaffade man barn betydligt tidigare och då märkte man inte av sjukdomarna förrän barnen var några år, då det var "för sent".

Givetvis får man väga för- och nackdelar.

Men hoppet finns <3

#7 det är väldigt få sjukdomar som man kan se på genetiskt test (i alla fall av det man vet idag) så man kan inte säga att det är ett friskt embryo utan ett utan sjukdom x, y, z osv